Oro och längtan inför medelåldern

Ett antal gånger i mitt liv har jag funnit att när det börjar vankas födelsedag för min del så får jag någon slags åldersnojja. Jag blir alldeles fixerad vid att jag faktiskt bara blir äldre, och får en känsla av att jag snart är medelålders. I samband med den oron kommer paniken att jag inte ska hinna med allt det där (vad det nu är) som jag vill göra innan det är för sent. Och ändå har jag bara blivit 18 år hittills. . .
Första gången jag blev orolig över min höga ålder var då jag vaknade och visste att den dagen skulle jag bli 14. Jag minns att jag stirrade in i spegeln hur länge som helst och sedan gick jag och mådde dåligt resten av dagen. Nu så här i efterhand så inser jag väl att 14 kanske inte var någon ålder att gräma sig över.
En liknande procedur ägde rum då jag fyllde 15 och 16 och 17. Men nu i januari när det var dags för 18-årsdagen så kändes det inget alls. Ingen panik, ingen oro, inget alls.
Kanske var det för att en närstående hade sagt till mig inför sin stundande 20-årsdag att det var början till slutet. Kanske var det därför jag kände en liten lättnad, jag menar det är ju ändå två år kvar tills dess.
Fast om jag ska vara riktigt ärlig så tror jag att det handlade om att jag någonstans innerst inne tror att man inte är riktigt lycklig och i harmoni med sig själv och alla runt omkring förrän man har nått medelåldern. Då har förhoppningsvis alla lagt av med allt skitsnack (för det har nästa generation fått ärva), man har kommit en bra bit in i livet, så man kanske börjar få ett hum om vad det egentligen handlar om, och samtidigt har man riktigt gott om tid kvar att utforska det där man fortfarande inte har förstått eller hunnit.
Mja, frågan är om jag inte egentligen längtar lite tills jag blivit lite äldre, då tuttarna skrapar i marken och man sitter där med den i dag 20-åriga kärestan och kanske några barn. Och en katt så klart, för dem slipper man gå ut med.