Osäkerheten tär på dem
Kim Bredefeldt, präst i Oxelösund, är hemma efter sitt tre månaders följeslagaruppdrag på Västbanken i Israel. Han väljer sina ord. Det är svårt att säga något balanserat om en konflikt som är så obalanserad.Som följeslagare, observatör för kyrkorna, har han observerat hur det dagliga livet är för människorna på Västbanken. Hur området kontrolleras av israelisk militär med fullt av absurda regler.
Libanonkriget har gjort det än värre för vanliga människor.
Det är fler vägspärrar och mer press på dem. Det är alltid vanligt folk som far illa.
Men, konstaterar han, det är en minoritet som vill ha det på det här sättet. Påtryckargrupper och olika sammanslutningar arbetar för att få slut på ockupationen. Majoriteten vill ha lugn och ro.
Kims upplevelse är att uppdraget var mycket mer emotionellt påfrestande än han hade trott.
Det är ohyggliga historier jag har fått höra, men jag blir upplyft av de människor som gör det omöjliga varje dag. De som ordnar fester, gifter sig och skaffar barn.
Han berättar om den man som fick sina fem växthus jämnade med marken av bulldozers men som byggt upp dem igen.
Vilka fantastiska människor!
Han tycker att man intellektuellt kan ha förståelse för Israel. De känner att de kämpar för sina liv.
På samma sätt kan man intellektuellt ha förståelse för självmordsbombarna. De känner ingen annan utväg än självmord i det läge som är.
Kim berättar om besöket i Haifa. Om tre kvinnor i tjugoårsåldern som var på stranden och badade. På ryggen hade de maskingevär.
Det israeliska samhället är helt militariserat och byggt på rädsla. När man känner sig ständigt hotad så beväpnar man sig.
Han bodde i Tulkarm, en stad av Nyköpings storlek. Träffade bara ett fåtal israeler och då vid checkpointerna.
Bemötandet från folk i Tulkarm var helt fantastiskt, berättar Kim. Det ligger i ett område där muren började byggas och då var det hög internationell närvaro. Nu finns vi, Röda korset, FN-bilen och något mer. De är glada över att vi är där.
Det centrala för Kim är människorna han träffat och att hitta en balans i upplevelserna.
Misströstan och hopp.
Det måste gå att hitta en lösning. Ett krav är att erkänna Israels gränser, men var går Israels gränser?
Det blir allt svårare för palestinierna. I Ghasa har rivandet av bosättningar inneburit att palestinierna lever i getto.
Kim skulle gärna återvända. Men inte för snart.
Jag vill träffa de här fantastiska människorna igen.
Kim berättar om den unge mannen som satsade sina pengar på en festival för barnens skull trots att hans hus saknade tak.
Då får jag bo hos min bror ett år till.
Så jobbar vi med nyheter