”Jag fick en gitarr, en Levin från -35. Jag fick den av min pappas allra bästa vän. Han hade ärvt den av sin syster, som var frälsissoldat”.
Under fredagen släppte Nyköpingssonen Staffan Hellstrand sitt senaste album och på det första spåret anas en glimt av hur någon – troligtvis Staffan själv – tar de första musikaliska stegen.
Bäst är hans 16:e soloalbum i låten Terror Haza. En avskalad och vacker sång med en smärtsam historia om en man som förs bort ”med handskar av stål”.
”Jag såg honom aldrig efter den där gången, han försvann där i källarn, med den fuktiga betongen”, sjunger Hellstrand medan trafiken fortsätter utanför som om ingenting hänt.
På minussidan blir det tyvärr lite tråkigt och entonigt. Flera av låtarna känns melodilösa och någon självklar hit i klass med ”Lilla fågel blå”, som belönades med en grammis för årets låt 1993, finns inte. Inte heller någon Nyköpingsskildring av det snitt som när Tok-Olle åkte förbi på sin moped i ”Blomsterbudens himmel”.
Snarare krävs det en dos tålamod för att ta in låtarna – och framför allt berättelserna – där Hellstrand bland annat blickar tillbaka till uppbrottet från Nyköping och de första stegen i den nya hemstaden Stockholm i 20-årsåldern.
Fotnot: 4 maj spelar Hellstrand på Sagabiografen i Torshälla och dagen efter på Flygeln i Norrköping.