Inte så mycket, eller hur? Sverige var i centrum för den internationella uppmärksamheten under ett dygn. Vi var ständigt uppkopplade online, även pensionärerna, om man får tro revyn. Men storebror såg vad vi gjorde och smygläste vår epost. Vädret blev sämre, så det stormade mer, skolan blev också sämre men dyrare med datorer, och kungahusets prins saknade personlig kreativitet.
Av det här har det blivit sånger och nummer av olika slag och av olika rolighetsgrad. Ett stort plus är att händelserna ofta turneras på så oväntade sätt och ur ett skruvat underifrånperspektiv.
Men även i år är det mesta lokalt och där finns också det roligaste och elakaste.
Och det är inte dåligt gjort, för det hände väl inte så mycket i Oxelösund under förra året?
Kanske inte, men det har räckt till bra ändå för revypappan Niclas Beijar, som skrivit text och musik och regisserat.
Skickligt har han hittat på sceniska berättelser om det som ändå har hänt. De bullrande kyrkklockorna i S:t Botvid är ett sådant exempel. Det osynliga kommunalrådet är ett annat. Tur då att Mayvor och Britta finns kvar att skoja med. Hoppas de har humor, för elakheterna mot dem är verkligen vassa.
Det allra bästa kommer i andra akten, när de ska kontrollbesöka ett daghem. För att inte tala om toppnumret när de ska spela teater och grälar om rollerna och måste ta hjälp av den store regissören. Aldrig har de varit bättre än här i sina roller: Ingela Wahlstam, Terhi Savolainen och Eva Ahlin. Och Niclas Klingfeldt är veteran på tajmning och komik trots att han är nykomling i revygänget.
Ibland funderade jag på var gränsen till lyteskomik och buskis går om man ska vara korrekt. Samtidigt var det kul att skratta åt sandlådebarn och pilska pensionärer, åt fyllon och pizzabagare. Och Seppo skulle gärna få tala ännu mera "pryten vänska" i sin monolog.
En styrka i revyn är att sångerna kommenterar och fördjupar, exempelvis föräldrars och flyktingars problem. Och revyn har en verkligt snitsig orkester och tre tjejer som sjunger bra och delar upp verserna mellan sig och sedan sjunger jättesnyggt i stämmor i refrängerna.
Svårt att säga om revyn är ojämnare i år? Kanske. Upplägget är att allt inte är färdigt för start, när klockan är slagen för premiär, inte heller allt i scenografin. Men snart ser vi fyra inramande pelare mot en himmelshorisont som kan skifta i färg, och entréöppningarna fylls med glitter och orkestern får på sig kostymerna.
En del nummer är mer sanningsenliga är roliga, mer kluriga är sådana som man flabbar åt. Exempelvis är jämförelsen mellan biblioteken i Nyköping och Oxelösund pricksäkert gjord. Synd faktiskt att inte Nyköping som grannstad med miljardskulder och storhetsvansinne får sig fler slängar.
Till sist har revyn en komisk stöttepelare i Christian Henriksson, både som Ica-handlare i trafikledartornet och som männniskoätande hund med namnet Smulan. Får inte missas!