“Charlie…”
Vinden. Han var helt säker på att det var vinden som han hade hört uttala hans namn, för att ingen annan skulle ha viskat hans namn i nattens mitt på det sättet. Om det hade varit hans föräldrar skulle han ha hört det dämpade ljudet av fotsteg i korridoren, eller dörrens knarrande när den försiktigt öppnades. Men det enda han hörde var ännu en låg viskning.
“Charlie…”
Drömde han? Han nöp sig själv i armen, men smärtan som följde antydde på att var klarvaken. Vem hade då viskat hans namn? Det kunde inte ha varit vinden igen. Ibland hände det att han tycktes höra någon kalla på honom från ett väldigt avlägsen plats, men aldrig hade ha hört någon viska hans namn två gånger under en så kort tid. Efter flera sekunder började han tänka på att allt hade varit ett enda sammanträffande.
“Kan du höra mig, Charlie?”
Han frös till. Viskningen var så låg, men ändå fanns den där, hängande i luften. Under flera sekunder vågade Charlie inte röra sig, han vågade inte ens blinka. Han undrade på vad han skulle göra. Skulle han svara eller inte? Han visste inte ens var rösten kom från. Sakta drog han ner täcket tills den nådde hans nästipp och lät blicken vandra runt medan han undersökte varenda detalj i rummet. Nej, ingen var där.
“Kan du se mig, Charlie?”
Rösten kom uppifrån. Först såg Charlie ingenting, bara en skugga på rummets tak, en skugga som hade kastats från tårpilen bakom deras hus. Det visade sig att detta var det enda som Charlie hade behövt se. Grenarna skakades av den kalla höstvinden och bildade olika mönster på rummets tak. Plötsligt såg han. En liten människa, som bara bestod av tårpilens löv, dansade mellan de långa grenarna. Charlie öppnade munnen för att säga något, men stängde den igen. Han kunde inte tro vad han såg, och rösten svek honom. Han tog ett djupt andetag, harklade sig och frågade med en skakig röst: “Vem är du?”
“Vem är jag?” sa den dansande mannen. “Jag är här för att dansa för dig.”
Han gjorde en piruett i luften och landade mjukt på några löv innan han fortsatte sväva mellan grenarna. Han hade inte svarat på Charlies fråga.
“Charlie, Charlie…” viskade han med en lugnande röst. “Kan du se mig, Charlie?”
Charlie svalde klumpen som hade bildats i hans hals och svarade kort: “Ja, jag kan se dig.”
“Kan du se kedjorna, Charlie?”
Pojken tittade noggrannare på skuggorna i taket. Till sin förvåning märkte han att mannens armar och ben var bundna till några av tårpilens grenar med några tunna trådar, som kontrollerade varenda en av hans rörelser, som höjde och vände i honom i olika riktningar på ett nästan graciös sått.
“Ta min hand.” sa han och räckte ut sitt svarta skugghand. Det såg ut som om han kämpade mot kedjorna. Han log sorgset mot Charlie. “Fort. Ta min hand innan de kommer.”
Charlie visste inte vad han skulle göra, men det såg ut som om den dansande mannen verkligen behövde hans hjälp. Han tänkte bara på att allt det där ändå var en dröm när han tog tag i skuggans hand.
Sedan kom mörkret. Den slöt sig omkring honom, kall och vass, som en stark iskall vind under en mörk vinterkväll. Det kändes som om han snurrade flera gånger i denna märkliga plats där luften inte fanns och där tiden inte spelade någon roll, innan han landade på alla fyra på marken. Det första han såg var gräset under honom. Om man hade tittat på den från ett långt håll skulle man nog ha kunnat missta det för vilket gräs som helst, men nu var Charlies huvud bara några centimeter ifrån det, och han kunde se tydligt hur grässtråna inte var raka utan växte ur marken i små spiraler.
“Det är alltså härifrån den dansande mannen kommer...” sa han för sig själv medan han reste sig upp. Han tittade sig omkring. Framför honom höjde sig ett enorm svart slott vars torn var så höga att de försvann rakt in i de grå molnen. Slottet låg ovanpå en kulle inte så långt därifrån Charlie hade landat. En stig, kantad av rosenbuskar, ledde upp till slottet.
Ta en ros, hörde Charlie plötsligt. Rösten kom från inuti hans huvud och utan att tveka ens en sekund visste han att rösten tillhörde skuggan. “Ta en ros, Charlie. Drottningen gillar rosor.”
“Drottningen?” frågade han förvirrad, men han fick inget svar. Han gjorde som skuggmannen hade sagt och drog av en ros från buskarna bredvid honom. På vägen till slottet träffade han flera konstiga individer. Det fanns en medelålders man, klädd i en grå kostym, som gick med benen i luften och händerna på marken nerför den smala stigen. Hans huvud var förvridet på ett sätt så att han kunde se rakt framför sig även om han gick upp och ner. När han såg Charlie nickade han bara åt pojkens håll och sa till sig själv att han väldigt, väldigt upptagen.
Det fanns en liten tjej med håret knuten i små flätor som tittade undersökande på rosorna vid stigen. När Charlie närmade sig märkte han att hennes blonda hår rörde på sig, och när han väl gick bredvid henne såg han att hennes “hår” hade egentligen varit tunna ormar som stack ut ur hennes huvud. Flickan verkade inte ha märkt att pojken var där och Charlie skyndade sig fort därifrån. Han började tänka på om han skulle gå tillbaka vägen han hade kommit ifrån. Men hur skulle han ta sig hem då?
Till sist befann han sig framför slottets höga port. Han tog ett djupt andetag och knackade på dörren, utan att tänka på så mycket annat än skuggan. Dörren öppnades och en hare stack ut huvudet. En hare klädd i kostym. Charlie ryggade tillbaka.
“Vem är du?” sa den vita snöharen. “Och vad gör du här?”
“Jag…” plötsligt kom Charlie ihåg vad skuggmannen hade sagt. “Jag kommer för att ge drottningen en ros.”
Haren tittade på honom och studerade honom från huvudet till tårna, den till och med sniffade på Charlies fötter, innan den välkomnade honom in i slottet. De gick förbi några majestätiska rum, vita rum med höga tak och flera målningar hängande i väggarna. De gick förbi flera djur som skuttade omkring i kostymer, några höll i brickor med mat, medan andra stod lutade mot en vägg och rökte cigaretter eller läste en tidning. Slutligen kom de fram till en hög röd dörr.
“Drottningen är där inne.” sa haren, innan den nonchalant hoppade iväg. Charlie öppnade dörren utan att knacka och steg in i rummet.
Allting var målat med rött. Väggarna, möblerna, målningarna. Även sängen som drottningen låg i, som var täckt av hundratals rosos. Hon satte sig upp när Charlie stängde dörren efter honom. Hon granskade honom fascinerad med sina röda ögon. Hennes blonda hår sjönk på hennes axlar och hennes bleka vackra ansikte log mot honom.
“Vad gör du i min slött, unga herre?” sa hon med en mjuk röst.
Charlie svarade inte utan räckte henne blygt rosen. Hon log medan hon tog rosen i händerna och luktade på den.
“Ta nyckeln. Sedan spring därifrån. Hon vill äta dig.” hörde Charlie i hans huvud medan drottningen tog tag i hans hand. Charlie försökte att inte visa att han var rädd, men han kunde inte hjälpa att rycka till sig handen.
“Så mjukt.” sa hon och stirrade på honom med sina reptilliknande ögon. Pojken visste vilken nyckel skuggan menade att han skulle ta. Den långa silvernyckeln, glänsande i ljuset från vaxljusen i taket, låg på det röda nattduksbordet bredvid drottningens röda säng. Plötsligt blev drottningens armar kortare och kortare. Charlie backade snabbt undan medan hennes armar och ben drog in i hennes kropp. Hennes kläder föll av och visade hennes ormliknande släta kropp, hennes käke blev bredare och bredare. Hennes ansikte förvandlades däremot inte. Det kändes som om Charlies inälvor vreds in och ut.
“Kom hit, lilla människa.” sa drottningen och höjde sig framför honom med ett ivrigt leende på läpparna. Charlie samlade allt mod han hade kvar och kastade sig mot nattbordet. Han tog tag i nyckeln, och utan att tänka om stack han nyckeln in i drottningens rygg, som inte hade hunnit vända sig om. Hennes ansikte förvreds i smärta och hennes skrik var fruktansvärd och fyllde hela Charlies kropp med fruktan. Utom att vända sig tillbaka skyndade Charlie ut ur rummet och sprang genom rummen i slotten, som redan var fulla med flera förvirrade djur som försökte förstå vad hade hänt.
“Jag är i källaren.” hörde han i sitt huvud.
Det var relativt lätt för Charlie att smita förbi djuren i det stora kaoset. Han sprang nerför de spiralformade trapporna två steg i taget med den blodiga nyckeln i handen, utan att tänka på så mycket annat än skuggan som väntade på honom i källaren. Hela tiden kände han sig som om drottningen var precis bakom honom och skulle hugga honom med hennes vassa tänder.
Han visste inte hur länge han sprang, med det kändes som om trapporna aldrig skulle ta slut. Varje tre meter fanns det lyktor som hängde från taket och kastade sitt orangea ljus på trapporna. Efter att ha sprungit i en evighet, just innan det kändes som om hans ben skulle svika honom, dök en svart port framför honom.
“Äntligen.” tänkte han. Han tvekade inte när han fick upp låset med silvernyckeln och öppnade dörren. En kall vind drog i honom och han höll i sin pyjamas tätare intill sig när han steg in i en korridor. Väggarna var så höga att han inte kunde se taket. Hans fötter kändes kalla och ömma när han började gå längst korridoren med nyckeln i sin hand.
“Jag är här.”
Nu kom rösten inte längre från inuti honom, utan från korridorens slut. Det var en svag och låg viskning, och om Charlie inte hade varit uppmärksamt skulle han nog inte ha kunnat höra den. Han kom fram till skuggan, som satt insjunken i ett hörn. Hans handlederna och fotleder var bundna till några metallkedjor.
“Ge mig nyckeln.” viskade han. Hans mörka hand sträckte sig mot Charlie.
Charlie frös till och tog ett steg tillbaka. Plötslig tänkte han för första gången på varför hade skuggan blivit instängd. Vad hade han gjort? Tänk om…
“Ge mig nyckeln!” skrek skuggan och kastade sig mot Charlie. Pojken hann inte fly innan ett par kalla händer slingrade sig om hans hals. Han tappade nyckeln och började slå mot mannens armar för att få honom att sluta medan han såg rakt in skuggans tomma ögon.
Plötsligt förstod Charlie att allt hade varit ett enda stor fälla. Hans ögon fylldes med tårar och hans lungor brände efter luft. Till sist lät han sina armar sjunka vid sidorna och slutade kämpa emot. Det enda han kunde se innan mörkret slöt sig om honom var skuggans grymma leende.
Det var samma sorts kalla mörker som den han hade upplevt efter att ha tagit skuggans hand i sitt rum. En plats där tid och rum flätades ihop och hans kropp flöt stilla i ett vakuum.
Han öppnade ögonen. Plötsligt befann han sig tillbaka i sitt rum, på sin blå säng. Natten hade börjat ljusna. Charlie log av lättnad när han förstod att allt hade trots bara varit en dröm. Han försökte till och med att skratta, men hans röst kom ut som hes och skrovlig. Charlie satte sig upp och tittade på spegeln mitt emot honom.
Han kände vid de mörka blåmärken på hans hals.