Tunnelbanevagn, på väg från T-centralen till Akalla, blåa linjen.
Fredagskväll snudd på tidig lördagsmorgon. När Sandra rasade in genom dörrarna ryckte det i hennes mungipor och ögonen sved av ogråtna tårar.
En kvart tidigare var Sandra störst i världen; i sin glittriga kjol och sitt lockade hår hade det gnistrat om Sandra hemma i Avas vardagsrum, musiken som strålade ut ur högtalarna hade byggt bo inom henne, dunkat som ett andra hjärtslag.
Sen hade hon fått syn på dem; en flicka klädd i rött tillsammans med Anders. Anders med de fina ljusa håret och de långa fingrarna. Anders, som alltid satt bredvid Sandra på matten och klottrade hjärtan i hörnen av hennes anteckningsblock, på baksidan av hennes händer, en gång strax under kjolfållen. Anders, som bara var Sandras men som nu skrattade i en blond flickas hår och inte ens märkte att Sandra fladdrade förbi dem ut i natten.
I vagnen var det nästan tomt på folk; en kvinna med en gigantisk resväska som dystert såg ut genom fönstret, ett ungt par talandes lågt sinsemellan, det obligatoriska fyllot. Och så satt han där, han med de mörka ögonen som lugnt mötte Sandras blick. Han som bara med ett snett leende fick hela henne att värmas upp inombord.
Om Sandras blod inte var antänt av rödvin och hjärtesorg skulle hon förmodligen inte vågat ta nästa steg, och absolut inte det nästkommande. Men nu var hon ung och dum och hennes livs kärlek hade precis blivit ihop med en annan; hon slog sig ner mittemot killen. Försiktigt tittade han på henne med ögon inramade av långa ögonfransar, sa inget på en lång stund.
“Är inte du för söt för att gråta på en fredag?” frågade han till slut, precis innan tystnaden skulle gått över till pinsam, och Sandra kände hur hennes mungipor trots klumpen i halsen vinklades uppåt i ett leende.
“Man tycker väl det” svarade hon, och efter det gick det lätt; han frågade henne om allt såsom skola, släkt och vänner, frågade om andra saker också, som om hon skulle vilja ses någon dag. Lagom till Solna kändes det som om de känt varandra för evigt, och inte bara träffats tio minuter tidigare.
Det var först när dörrarna stängdes och tåget lämnade Solna centrum som Sandra vågade sig på att titta ut genom fönstret; bara en snabb blick mot den mörka rutan för att se hur tovigt hennes hår hade blivit, hur mycket av hennes mascara som fortfarande satt på ögonfransarna och inte flutit ner under ögonen.
Synen som mötte henne i den mörka spegeln fick hennes blod att stelna till is, för där hennes ögon uppfattade killen mittemot som en helt vanlig människa, visade spegeln någonting helt annat. Någonting ruttet och - bestialiskt.
Han var inte mänsklig.
Eller, de mänskliga dragen var fortfarande där, ögon, näsa och mun, men de var förvrängda till oigenkännlighet; ögonen för genomträngande, näsan för krokig, läpparna var vridna i ett leende som bara kunde beskrivas som djuriskt. Krökt och vanställt var ansiktet permanent försatt i en grimas hemhörande endast i mardrömmar.
Plötsligt märkte Sandra en rörelse ur ögonvrån, och sedan spred sig en värme över hennes knä. Överraskad slet hon blicken tillbaka från fönsterrutan, stirrade på killen framför henne, som med sina vänliga ögon uttryckte både oro och välvilja. Det slog Sandra att han aldrig talat om sitt namn.
Med en känsla av uppgivenhet tittade Sandra ner på sitt knä där killen fortfarande hade sin hand mjukt placerad; hon behövde inte kolla i spegeln för att veta att där det för hennes ögon såg ut som runda och välskötta naglar, så fanns det inget annat än sylvassa klor därunder.
“Ska du av här eller?” undrade killen samtidigt som tågvagnen bromsade in till Näckrosen, Sandras hållplats. Utanför lystes bergvalvet upp av elektrisk belysning och när Sandra tittade ut hade den mörka tunneln förbytts mot infoskyltar och gråsten.
Det frasade till bredvid dem när kvinnan med den stora väskan reste sig och steg ut på perrongen, det svaga gnisslet från hennes väska studsande mellan bergväggarna. En snabbt titt över axeln informerade Sandra om att hon och den namnlösa killen nu var ensamma i vagnen.
Plötsligt stod det klart för Sandra, att om hon stannade härinne skulle hon dö. Hon kunde se det framför sig; både hur hon slet sig loss från killens grepp och rusade ut ur tunnelbanan, upp för trapporna och ut i friheten. Men också hur killen skulle slänga sig över henne så fort som dörrarna stängdes. Jag måste bort härifrån.
Greppet runt Sandras knä hårdnade, i högtalarna läste en artificiell kvinnoröst upp att dörrarna skulle stängas, Sandras puls rusade. Den andra halvan av kvinnans meddelande överröstades av blodet som pulserade inuti hörselgångarna, andetagen kom ut i korta stötar. Framför henne tycktes killen smälta ihop med sin spegelbild; ögonen förlorade sin värma, leendet växte i storlek och sånär som tog över hela hans ansikte. En skarp smärta exploderade i Sandras knä när klor trycktes in i köttet.
Dörrarna stängdes med ett klick, en sekund, två sekunder, med ett sus lämnade tåget stationen.