Jag gick hem från dansen, det var mörkt ute och jag visste att mamma inte ville att jag skulle gå ute då - ni vet som mammor gör. Men det var för sent nu, han hade redan sett mig. Jag hade ingenstans att gå, han skulle ändå bara följa efter mig.
Jag gick på höger sida och han på vänster. Helt plötsligt bytte han till min trottoar. Jag gick snabbare och likaså gjorde han. Snabbt sätter jag handen i fickan för att plocka upp min telefon men jag hinner inte. Då har han kommit upp bakom mig och tar tag i min handled och rycker åt sig min mobil.
Jag blir helt stel och rädd så att jag svarar “ok” på hans nästa fråga. Varför gjorde jag det?, tänker jag nu i efterhand.
- Vill du tjäna pengar? Följ med mig till Grändvägen 3, ta dig igenom det övergivna huset så får du 10 000 kronor av mig.
Han var väldigt lång, hade på sig en svart rock och en svart hatt som täckte hans ansikte. Det enda jag såg var skäggstubbet på hakan. Hans händer var kalla och torra, men greppet blev lite lösare runt min handled när vi började gå upp mot huset.
“Grändvägen 3” tänkte jag. Jag får upp varningssignaler i hjärnan när jag hör det, men det är väll inte så konstigt efter allt man hört om huset när man var liten. Alltifrån att det var hemsökt till att det bodde en häxa där som brände bål på små barn. Tillslut kom vi upp på gårdsplanen. Ingenting hade ändrats sen senast jag var här. Det var för 2 år sedan när hela klassen lekte sanning eller konka. Jag tyckte så synd om Lisa som valde konka...
Den stora gråa trädörren hade nästan förmultnat och den gnisslade något förskräckligt när mannen sköt upp den. Precis när man kom in var det en vägg med en till dörr. Det var väldigt trångt i “hallen” eller vad man kan kalla det. Dörren såg nästan ny ut men tapeten runt om var avskavd och det luktade unket i hela huset.
- Bakom denna dörr finns det tre olika rum som sitter ihop. Ta dig an varje utmaning i de olika rummen och gå sedan vidare, sa han. Om du klarar det får du dina pengar. Jag väntar på andra sidan tills du är klar. Jag får inte hjälpa dig men jag får säga dessa ord: Hjärnspöken, småkryp, oändligt hål. Och ge inte upp!
Jag tog ett djupt andetag och klev in genom dörren. Den smällde igen fort efter, jag vet inte om det var mannen som gjorde det eller huset.
I första rummet var det kolsvart, ljudlöst också, det kändes nästan som om jag var döv.
Jag vet inte hur länge jag stod där i mörkret och bara hörde mina egna andetag. Men sen var det inte bara jag som andades. På min nacke kände jag varma vindpustar. Snabbt vänder jag mig om och börjar vifta med armarna. Bakom mig då så hör jag steg, nästan som om någon går med högklackat. Jag vet inte hur stort rummet var men stegen blev snabbare och snabbare och kom närmare för varje sekund. Jag springer tillbaka mot den väggen jag kom ifrån och börjar leta efter dörren.
Jag letar och letar på väggen men hittar ingen dörr. Paniken slår till när jag känner en kall, slemmig hand ta tag om min fotled. Jag sparkar med fötterna i flera minuter tills jag är helt utmattad. Nu hade tårarna börjat rinna nerför mina kinder. Jag reser mig upp igen och letar på alla väggar men hittar ingen dörr då heller. Helt plötsligt kommer jag på vad mannen hade sagt: “Hjärnspöken, småkryp, oändligt hål”. Det måste betyda något. Jag la ihop ett och ett. Han sa 3 ord - det finns tre rum. Första ordet är hjärnspöken - jag är i första rummet - så inget av detta är på riktigt.
När jag förstod detta började det slå och banka i alla väggar, det var helt öronbedövande. Jag sprang till mitten av rummet och kröp ihop till en boll. Hjärnspöken, hjärnspöken, hjärnspöken upprepade jag för mig själv för att inte börja gråta. Helt plötsligt slutade alla ljud och rummet tändes upp och jag fick se hur det såg ut. Inget speciellt alls, bara vita väggar, golv och tak. Men jag såg en till dörr som jag trodde var vägen tillbaka. Men jag hade fel - det var dörren till rum nummer 2.
Likadant som när jag klev in i rum nummer 1 så kändes det som om dörren smällde igen av sig självt. Denna gång kunde det dock inte vara mannen som gjorde det.
I detta rum var det inte helt mörkt men det var inte ljust heller. Ett väldigt gult och dimmigt ljus lyste upp rummet, man fick anstränga sig för att se någonting alls. Men en sak hörde jag och det var ett surrande. Jag tittade runt och tillslut såg jag en liten fluga flyga runt i rummet.
När jag hade sett den stannade flugan upp i luften.
- Varför ramlar den inte? tänkte jag tyst för mig själv.
Men jag hann inte fundera så mycket för helt plötsligt började den flyga rakt mot mig, i raketfart. Den satte sig på min arm och stack mig. Flera gånger om stack den mig men det gjorde inte ont utan det kändes bara lite olustigt. Jag försökte slå bort den men den satt fast som ett envist plåster. Nu hade det också börjat klia lite.
Från ingenstans dök det upp en till fluga på min andra arm. Denna var lite mindre men började likaså, sticka mig. Jag började tänka på vad mannens andra ord var. “Småkryp” kom jag ihåg med en aha-känsla i kroppen. Insikten kom att det bara var att hålla ut.
Men det var lättare sagt än gjort. Flera kryp dök upp på hela min kropp och det började klia mer och mer. Men jag höll ut, tanken att jag skulle bli fast här var nog för att jag skulle fortsätta kämpa. Jag vet inte hur länge jag stod där, med alla stick över hela min kropp men tillslut tändes även detta rum upp och flugorna var borta.
Jag tittade runt i rummet och såg en till dörr. Detta måste vara dörren till rum nr 3. Innan jag klev in tänkte jag på mannens tredje ord för att förbereda mig lite, om det ens går att förbereda sig. Hans tredje ord var “Oändligt hål”. Oändligt? Betyder det att det kommer ta längre tid att klara av detta rum än de andra rummen?
Jag ville inte slösa tid på att stå och tänka så jag klev in genom dörren. Denna gång var rummet helt upplyst men en sak var annorlunda. I mitten av rummet fattades en bit av golvet. Det var som om en kakelplatta hade ramlat bort. I hålet där golvet skulle varit var det helt svart. Precis när jag skulle stoppa ner handen i det hålet ramlade en till bit av golvet bort. Den tunna biten av vit cement föll ner i det svarta hålet, ända tills man inte kunde se den längre.
Jag ställde mig upp och bara stirrade på golvet. En till bit föll bort, och en till. Nu hände det mycket snabbare. Jag förstod vad som skulle hända, så istället för att jag skulle stå och vänta tills hela golvet försvunnit så hoppade jag ner i det svarta hålet. Jag blundade och höll andan medan jag räknade sekunderna. 30 sekunder, 63 sekunder 78, sekunder. Men jag slutade aldrig att falla.
Nu hade jag öppnat ögonen och det enda jag såg var ett mörker. Jag försökte att ta ett andetag men det gick inte. Varför gick det inte?! Jag försöker igen att öppna munnen och dra in luft men det går inte. Det är som om syret tagit slut i luften.
Jag känner hur jag börjar bli yr och påfrestningen på mina lungor blir för mycket för mig att hantera. Långsamt förlorar jag medvetandet. I den sekunden som det lilla livet inom mig skulle ta slut tändes ett starkt ljus. Det var så starkt att jag inte kunde se. Men sedan när ljuset dämpades såg jag att jag låg i min säng!
Jag trodde inte mina ögon. Jag låg i min säng i mitt nyrenoverade rum. Långsamt tittade jag runt och såg alla familjefoton på väggen. Detta var faktiskt mitt rum. Jag låg kvar i min säng i kanske en kvart innan jag reste mig upp. Jag gick ut genom min dörr, ut i hallen. Japp, allt såg normalt ut.
När jag vände mig om för att stänga igen dörren till mitt rum såg jag att det hängde ett beiget kuvert på dörrhandtaget. Jag öppnade upp det och där i låg 10 000 kronor. Jag hade klarat det, jag hade faktiskt klarat det. Jag trodde att det kanske var en dröm, så jag nöp mig själv i armen. Nej, jag var vaken. Jag gick in på mitt rum igen och gömde pengarna under kudden.
Efter det var mitt liv som normalt igen. Inga hemsökta hus och inga läskiga män på gatorna.
Jag slutade gå hem själv på kvällarna och jag gick aldrig nära Grändvägen 3 någonsin igen.