På Hummelgrund trivs både fåglarna och Irene
Alldeles intill segelrännan på väg in till Nyköping ligger Hummelgrund. På den pyttelilla men lummiga holmen bor Irene Ast hela sommaren. Hon har varken el eller kommunalt vatten på ön men vännerna brukar ta med en dunk vatten när de kommer på besök.
Irene Ast har alltid haft flitigt besök av fåglar ute på ön. En av dem var en strandskata som hon döpte till Pip. Den bodde hos henne ute på ön i nästan tio år. Hon berättar att en sommar som var väldigt torr hittade Pip ingen mat. Då köpte Ingrid kilovis med falukorv som hon skar så att de såg ut som små maskar som han fick äta av. Pip fick tre ungar och det dröjde inte länge förrän hela familjen stod på rad utanför dörren och bara väntade på att få mat.
Om jag lämnade ön en stund så behövde jag bara ropa Pip när jag kom tillbaka så kom strandskatan, inte flygande, utan springande på marken mot mig. Pip kom bara när jag ropade, aldrig när någon annan ropade. Och när jag lade patiens på andra sidan huset så kom strandskatan för att titta efter vad det var jag gjorde.
Irene hade en tam mås också som tyckte om att sitta på hennes mage. Men måsen kunde bli avundsjuk på strandskatan. Då flög den och satte sig intill strandskatan och bara stirrade på honom.
Varenda måspar på ön har sitt eget revir. Gränserna är osynliga men när någon kommer in i ett annat revir så blir det slagsmål. Förr i tiden var det gräs här utanför huset och då brukade det ligga svanar här. På morgonen knackade en av dem med näbben mot fönsterblecket när han tyckte att det var dags för mig att gå upp och då öppnade vi fönstret och matade dem.
Det finns varken el eller vatten draget till ön. Men Irene har en liten solfångare som försörjer tv:n och sänglamporna. Kylskåpet och frysen går på gasol och fotogenelementet och den öppna spisen värmer upp huset om det blir kyligt. Genom köksfönstret skymtar farleden in mot Nyköping. Förr gick här större båtar från bland annat Holland och Tyskland förbi som var på väg till eller från Nyköping.
Idag är det mest småbåtar som passerar också Labrador förstås. Men det bekommer inte Ingrid. Fast hon tycker det är synd att vassruggen som förut skyddade mot insyn från farleden har försvunnit så att hon inte kan ligga och bada och sola där längre. Numera kommer inte Pip på besök men många andra fåglar kommer istället. På ön finns också vilda blommor, buskar och träd som hon försöker hålla efter lite grann.
Jag går runt och ansar buskar och annat som växer. Jag har jämt något att göra. Jag ska måla om toan också, säger hon och pekar mot det rödmålade utedasset. Men jag måste ta små raster ibland och då står jag och tittar ut över havet på båtarna, fortsätter Irene och ser nöjd ut.
Första gången hon kom till ön var tillsammans med maken Rudi. Irene är från Tyskland men flyttade till Sverige eftersom det var här som Rudi bodde.
Jag kom från Berlin till Sverige för kärlekens skull. Min man och jag var ifrån varandra under kriget men när det tog slut så sa han att nu får du allt ta och komma hit så gifter vi oss.
Paret gifte sig och började besöka Hummelgrund på somrarna. Utanför huset finns flera fina uteplatser och på norra sidan av ön står det vackert röda uthuset. Därinne står en stilig toalett.
Den där toaletten i trä är nog antik. Den måste vara urgammal. Fast utsikten när man sitter på toa är jättefin, säger hon och pekar ut över sundet mot Skansholmen och Hasselö.
Så jobbar vi med nyheter