På jakt efter Birger Jarl

Det är märkligt att svenskarna vurmar så just för medeltiden. Leker riddare, syr sig kappor och mantlar och stickar brynjor för riktiga låtsasslag? Det är trots allt en tidsperiod som vi vet ganska lite om.
Lite mer får man veta efter att ha läst sig igenom Dick Harrisons bjässebok Jarlens sekel. En berättelse om 1200-talets Sverige, den tid då riksbildandet började framstå som en möjlig utväg ur de ständiga maktstriderna mellan diverse småkungar eller lokalhövdingar i Svea- och Götaland.

Det handlar alltså om Birger Jarl, han som står staty i Stockholm som grundare av Staden och av Riket. Han som Jan Guillou gjort till barnbarn efter Arn den gode, ljusets gestalt i det mörka Nord och bärande ekonomisk grundbult i bokförlaget Pirat.
Nu hette förmodligen Birger Jarls farfar Bengt Snivil, men det kan göra detsamma.

Medeltidens källor står i omvänd proportion till medeltidsintresset. Det är Erikskrönikan som utpekar Birger Jarl som huvudstadens grundare.
Klart är att han mycket målmedvetet stärkte centralmakten, krossade de äkta folkungarnas opposition och gjorde tappra försök till en enad, riksomfattande lagstiftning. Han normaliserade förhållandet till kyrkan, fortsatte expansionen österut, krigade i Finland och företog en expedition till Estland.
En hård maktmänniska, en tidig furste som visade mildhet om det gynnade honom, grymhet, list, svek likaså. Han dog 1266 och ligger begravd i Varnhems gamla klosterkyrka i Östergötland.

Dick Harrisons bok om denne Jarl och hans tid är tyvärr svår att berömma. Det bästa är väl att den kommer just nu, det sämsta är att den är lika löst hopfogad som ett stort universitetskompendium. Här trängs självklarheter med pedagogiska och stilistiska bläckplumpar till en prosa som ofta är pinsamt slarvig och hastig. De inledande avsnitten om livet och samhället under medeltiden hopar historisk allmänbildning av arten fiskätandet var av naturliga skäl utbrett i de bygder som hade nära till vattendrag.
Då blir det bättre fart när maktstriderna, statsbygget, lagstiftningen och de komplicerade släktrelationerna kommer på tal. Samtidigt som bristen på rättvisande källor, ja bristen på källor överhuvudtaget, gör att stora fläckar på medeltidens karta för alltid förblir vita.

1200-talet var en tid av blodiga och omvälvande förändringar. Och till det verkligt förtjänstfulla med Harrisons bok hör att han ständigt diskuterar de alternativa tolkningar som finns för en period som är så motsägelsefull och samtidigt så snål med egna vittnesbörd.
Det blev ju ett rike till slut, det blev enhetliga lagar och en enda kung. Utan Birger Jarl hade det arbetet åtminstone blivit väsentligt försenat.