På nya och glömda farvatten

Någon skall viska ditt namn"
Sång: Laila Andersson-Palme
Piano: Margot Nyström
Culturums konsertsal
Arr: Culturum
Konserten i går kväll hade en hel del som talade för sig. Alldeles nya sånger skulle få sitt uruppförande, och pianomusik och sånger från bortglömt svenskt 1800-tal hade letats fram ur notgömmorna. Vackert så!
Dock må först påpekas ett och annat. Sångtexter blir av olika skäl ofta svåra att uppfatta, samtidigt som de är grunden för en verklig upplevelse. Orden bör man också kunna studera efteråt i lugn och ro.
Därför var det synd att inte dikterna fanns att läsa på ett blad och att rimligare kanske inte ens en kort resumé stod att läsa eller gavs muntligen på lämpligt sätt. Sådant brukar romanssångare kunna ge oss i publiken, både med värme och stringens.
Nå, av musiken blev de inledande fem sångerna av Dag Lundin kvällens intressantaste. Inte därför att de skulle vara djärvt nyskapande utan genom sina rottrådar till den nordiska romanstraditionen och sin verkan var för sig och som helhet.
De har fått namnet Innan tiden är inne och kallas just romanser för sopran och piano med texter av Björn von Rosen.
Pianosatsen kan påminna om Stenhammars, nerven och växlingsrikedomen om Rangströms; någon gång kommer även Peterson-Berger och Sibelius i tankarna. Detta sagt som orientering, inte som klander.
Första sången återskapar molltonat känslan av gökrop över en insjö där luften stiger som på vingar, men intet gökläte hörs i sång eller musik, vilket är en finess.
Likt ett scherzo porträtteras havremannen, gissningsvis en fågelskrämma, med högexpressivt slut: Alla kråkor skriker!
Romantiskt lugnt gående får vi åter besöka somrarnas paradisdröm som vi aldrig kan glömma. Sången blir en hyllning till den trädgård som nu säger farväl. Här var det slående hur fint pianosatsen böljade under sångstämmans långa linjer.
Moll och framstormande orosmoln i sången Strax efter midnatt blev en effektfull kontrast, före slutsången Tidigt minne, som kort förbiglidande verkade anspela på Jag har nigit för nymånens skära, innan den tog fasta på ett eget naivt ivrigt temperament till minnet av när jag satt i skogen och åt bär.
Dessa fem sånger gav som sagt mersmak av säkert spel och temperamentsfullt kontrollerad sång.
Den avslutande sången Vänskap av Dag Lundin gav inte alls samma behållning. Texten gick inte att höra alls, pianostämmorna kändes överdrivet högromantiska med några banala ackordvarv extra som bara skämde i efterspelet. Och sångrösten slog här ofta över åt det hårda och oskönt operamässiga.
Storvulen i uttrycket blev också Gustaf Winroths Längtan med orden kärlekens rosor de röde, medan Emelie Holmberg, död 1854 blott 32 år gammal, betydligt intressantare växlade mellan folkviseartad enkelhet i moll för Flickan vid sjön och skräckballadens romantiska effekter för Fiskarhustrun och hennes son.
Tänk om denna Emelie fått leva och utvecklas lika länge som Elfrida André!
Och så den totalt okände Franz Holmberg, vars pianosonat i Ess-dur Margot Nyström letat fram. Den hade ett romantiskt men inte särskilt personligt eller säkert tonspråk: lite Chopin, mycket Schumann, några salongsmusikaliska vändningar, hyggligt intressanta melodier med sämre med temaarbetet, ibland tonartsbyten och modulationer och kromatik som inte kändes fullgångna.
Märkligt också hur första trion påminde om När juldagsmorgon glimmar och hur finalen liknade mellansatsen i Beethovens Månskenssonat.
Alltså blandad behållning av denna kväll på nya och glömda farvatten.
Fride Jansson