På kajen mellan Kedjebron och parlamentet i Budapest, vid Donau, finns sedan 2005 ett konstverk som heter "Skorna". Små slitna barnskor, en gång eleganta damskor med hög klack, grova manskängor. Alla skor är i järn, och vittnar om de tusentals judar som sköts och slängdes i floden i andra världskrigets slutskede. Skorna fick de ta av sig på kajen, innan de avrättades och det är skorna som inspirerat konstnärerna Gyula Pauer och Can Togay.
I Budapest under världskriget kämpade Röda korset för att försöka få ut förföljda människor ur staden och landet. Den ungerska regeringen under statschefen Miklós Horthy, som trots att han var kritisk mot tyskarna fick vara kvar i sin position, hade godkänt provisoriska pass för judar som försökte lämna Ungern. Dessa pass, skyddspass, utfärdades av främst Schweiz och Sverige, Spanien, Portugal, samt Vatikanen.
[fakta nr="1"]
Den 17 januari 1945 försvann den svenske diplomaten Raoul Wallenberg i Budapest. Under månaderna dessförinnan hade han, som Sveriges särskilda sändebud, tillsammans med Valdemar Langlet och några andra svenskar arbetat intensivt med räddningsaktionerna. Wallenberg antas ha avrättats eller dött på annat sätt i sovjetisk fångenskap någon gång mellan 1947 och 1952. Men kvar i Budapest var Valdemar Langlet, född på Spetebyhall i Lerbo och hans hustru Nina. I maj 1945, när andra världskriget tagit slut, reste Valdemar och Nina Langlet hem till Lerbo igen. De bosatte sig i den lilla stugan Solbacken nära Spetebyhall.
Det var sitt föräldrahem Valdemar Langlet återvände till. Han föddes på Spetebyhall den 17 december 1872. Föräldrarna var Emil Langlet, arkitekt, som bland annat ritade Fogelstad i Julita och Stortingets byggnad i Oslo, och Mathilda Langlet, född Söderén, författare och grundare till tidningen Idun.
Valdemar Langlet kom tidigt att intressera sig för det konstruerade språket esperanto, som bygger på tanken att skapa ett gemensamt världsspråk, med enkel grammatik och ord från romanska, germanska och slaviska språk. Esperantorörelsen spreds under det sena 1880-talet och Langlet var med och skapade Sveriges första, världens andra, esperantoförening. Paret Langlet reste mycket och Valdemar Langlet arbetade som författare, journalist och lärare, bland annat i svenska vid universitetet i Budapest. Han skrev bland annat boken "Till häst genom Ryssland" 1918.
När paret Langlet kom hem glömde de inte bort Ungern, utan fortsatte från stugan i Lerbo sända nödhjälp med Röda korsets "vita bussar". Langlet betalade för sändningarna med honorar från boken "Verk och dagar i Budapest". Paret levde under knappa omständigheter med inkomster från översättningar och tidningsartiklar. Nina Langlet gav musiklektioner. 1955 lämnade paret Spetebyhall och flyttade till Stockholm. Valdemar Langet dog 1960, men på Spetebyhall lever minnet av både honom och hans familj kvar.
I den rosa huvudbyggnaden, som ser ut som ett slott i miniatyr med fyra torn, bor sedan 2007 Belinda Jones och hennes familj. Hon driver Jones antikvariat, som förr låg på Norrtullsgatan i Stockholm. I ladan finns antikvariatet inrymt och Belinda Jones berättar att familjen hade 15.000 kartonger böcker med sig, vid flytten hit. På övervåningen finns en liten utställning om Valdemar Langlet.
‒Han har kommit lite i bakgrunden, skymd av Raoul Wallenberg. Han är nästan mer ihågkommen i andra länder än här, säger hon.
Belinda Jones berättar om Valdemar Langlets resa till häst genom Ryssland. Hästen från resan, Kosack, ligger begravd vid Spetebyhall. Under resan blev Langlet bekant med författaren Lev Tolstoj och även hembjuden till honom. Till Spetebyhall hör då och då intresserade av sig och det har varit både släktsammankomster och besök av esperantister på gården. I antikvariatet finns Langlets böcker, en bild på honom och ett litet barnbarn, stigbyglar från Rysslandsresan och en liten träask. Den tillverkades av den franska judinnan Clara Ullman, som räddats av Langlet och sålde askarna för att samla pengar åt paret.
‒Det känns väldigt engagerande med Valdemars öde, det är roligt att hamna mitt i det här och kunna visa och berätta, säger Belinda Jones.
Men hon intresserar sig också för Mathilda Langlet, Valdemars mamma. I en bokhylla har hon samlat Mathilda Langlets böcker och kan berätta om den för sin tid moderna författarinnan.
‒Hon såg till att bli myndig fast hon var gift och var tidigt ute med att vilja ha kvinnlig rösträtt. Hon ville att kvinnor skulle få arbeta i fler yrken.
I boken "På egen hand, en bok för unga flickor" från 1889 skriver Mathilda Langlet till exempel "Hvad skulle det nu göra, om hon sitter på kontoret och han sitter hemma och lär barnen läsa eller spela piano med dem?". Det var ovanliga tankar i slutet av 1880-talet.
Än i dag bor Langlet-ättlingar kvar i Katrineholm, åtminstone en. Katrineholmaren Ragnar Langlet berättar att Valdemar Langlet var hans farfars bror och att de träffats, men inte haft så mycket samröre ändå. Ragnar Langlet var 26 år när Valdemar Langlet gick bort.
‒Den generationen höll sig lite avskild från de riktigt unga. Man satt och åt ibland och språkade artigt, men det var inga långa djupgående samtal framför brasan. Jag är yngst i syskonskaran, de kanske hade ätit sig igenom det där.
"Tant Nina", alltså Valdemars hustru Nina Langlet, har Ragnar Langlet fler minnen av.
‒Tant Nina, hon etablerade sig som en musikpersonlighet. Hon backade upp en gitarrist som sedermera blev ganska känd. Hon spelade själv allt möjligt och arbetade som musiklärare. Jag minns henne som väldigt hjärtlig, omtänksam och varm och en väldigt rar person.
Ragnar Langlet minns inte att hans farfars bror någonsin talade om kriget och Budapest. Däremot nämnde Nina Langlet händelserna någon gång.
‒Hon berättade om pilkorsarna, att det var otäckt när de strök omkring i Budapest.