På tiden att centerns ja-sida träder fram

Det är inte självklart för ett parti med rötter i jordbrukarrörelsen och som vill vara småföretagarnas bäste vän, att ta ställning mot euron. Inte heller centerpartiet är enigt. Hälften av riksdagsgruppen och nära hälften av partistyrelsen deklarerade i våras att de minsann kommer att lägga sin röst på ett ja till euron. Många av partiets väljare kommer att göra likadant. Det är partiledningen väl medveten om. Men med ett nej har centern gett sig själv en roll som det enda borgerliga alternativet på nej-sidan.

Vid kommundagarna i Eskilstuna, i början på året, markerade Maud Olofsson att centerns nej vilar på ekonomisk grund.
Sverige har inte gjort sin hemläxa, sa Maud Olofsson, och höll en låg profil. Av hennes tal kunde man dra slutsatsen att centerns nej inte är en ideologisk fråga i första hand, utan snarare en tidsfråga. Utgångspunkten har hela tiden varit att partiet ska respektera båda uppfattningarna, både före och efter folkomröstningen. Men i det vakum som har uppstått efter Gudrun Schymans frånvaro på vänsterkanten, har Maud Olofsson mer eller mindre ofrivilligt kommit att inta rollen som nej-drottning. Maud Olofsson, som är en skicklig retoriker, gillar att debattera och stå i medias strålkastarljus, har inte varit sen att utnyttja den möjligheten. Efter hand har också centerpartiets nej blivit skarpare.

Maud Olofssons främsta skäl är: 1. fel tidpunkt 2. det behövs andra instrument än euron för att få fart på tillväxt och företagande 3. det är viktigare att byta regering än att byta valuta.
Klart borgerliga val-argument. Vad partiet inte har räknat med är att EMU-frågan inte tycks få något som helst genomslag i partisympatierna. I senaste Sifo-mätningen märks nästan inga för-
ändringar alls. Väljarna verkar se EMU-valet som en självständig fråga fritt från partipolitiska bindningar. Opinionslyftet för centerpartiet har, trots nej-sidans försprång, uteblivit. Maud Olofssons övertramp i Almedalen i somras har minskat hennes popularitet bland de egna sympatisörerna. Och utspelet mot de borgerliga partierna har snarare försvårat än underlättat ett regeringsskifte 2006. Samstämmigheten mellan Göran Persson och de tre övriga borgerliga partierna kan tvärtom leda till att de gamla blockgränserna rivs upp och skapa öppningar för nya regeringsunderlag. Att Göran Persson hellre skulle vilja samarbeta med folkpartiet än med miljöpartiet och vänstern, har knappast kunnat undgå någon.

Blir det ett nej till euron, vilket en del opinionsmätningar tyder på, kommer centerpartiet att få en nyckelroll när det gäller att avgöra när Sverige är moget för en folkomröstning om euron nästa gång. En ny folkomröstning blir det men inte förrän alla borgerliga partier är med på vagnen. Problemet med ett kategoriskt nej till euron är att nej-stämpeln på partiet kommer att klibba sig fast och göra det svårare för partiet att byta fot.
Därför är det märkligt att inte ja-sidan i partiet gör större väsen av sig. Nätverket eurocenter, som leds av partiets europaparlamentariker Karl Erik Olsson och partiets förre skatteexpert i riksdagen, Rolf Kenneryd, som inte brukar vara buskablyga har funnit det lämpligt att hålla en lågmäld ton. Ja-sidan skulle göra partiet en större tjänst om den trädde fram och visade att det finns minst lika många goda skäl för en centerpartist att säga ja till det europeiska samarbetet, fullt ut.
Oavsett om det blir ett ja eller ett nej den 14 september måste centerpartiet acceptera euron, förr eller senare.