Kevin var van vid det här laget.
Van vid alla skrik, alla tårar och allt blod.
Alla blinkande ljus, allt det slukande mörkret.
Det hände varje gång och det fanns inget som kunde stoppa det.
Och det värsta var att ingen skulle minnas ändå.
Den dagliga synen av sovrumstaket brände i Kevins ögon, han hade sett det så många gånger så han kunde peka ut varje spricka i det slitna taket. Ljuset från det trasiga glaset i fönstret lyste in och kastade långsmala skuggor på den gamla affischen på väggen bredvid honom. Han suckade tungt och det fick dammet som samlats i hans rum att dansa runt i den upplysta luften som snöflingor.
Han drog ett djupt andetag och den kalla luften fyllde hans lungor, han stängde ögonen och tänkte på de saker som skulle kunna hända idag, hur han kanske skulle dö idag. Han öppnade ögonen igen och släppte ut den nu varma luften från lungorna, sovrumstaket var kvar och hans ögon letade sig fram till den punkten i taken där sprickor formades till ett obehagligt ansikte. Med de skarpa ögonen och halvliknande leendet såg det ut som det stirrade ner och hånade honom, som att det visste precis hur hans liv skulle sluta idag.
Han stängde ögonen och fokuserade på att tysta de surrande tankarna. Efter att han hade fått alla tankar i huvudet att sluta snurra så tvingade han sin stela och ärrade kropp att röra på sig, den gamla sängen knarrade då han satte sig upp på det noppriga överkastet som fransade sig i kanterna. Han ställde sig upp och gick långsamt till garderoben, han drog fram några rena strumpor och underkläder tillsammans med en mörkblå T-shirt. I ögonvrån fick han en glimt av sig själv i spegeln, han släpade sig närmare och undersökte sitt redan halvdöda ansikte. Han såg verkligen hemsk ut, de tunga, svarta påsarna under hans ljusblåa ögon, huden som var full av ärr och fräknar, detta, tillsammans med det rufsiga nästan djurlika, sträva, blonda håret på hans huvud fick honom att se ut som ett monster. Han drog en lång suck med sina spruckna läppar och sänkte ner ansiktet, det var ingen ideé att försöka fixa sitt utseende då han visste att han skulle se exakt lika vidrig ut imorgon.
Han hasade sakta tillbaka till garderoben och rotade runt efter några byxor, fick tag på ett par jeans, de fick duga, de hade från början varit blåa men hade efter många tvättar blivit grå och slitna. Han drog ner sin gamla, tjocka vinterjacka från en krok på väggen, den orangea färgen var lite blekt och den fluffiga pälsen runt huvan var fläckig av smuts men den fick duga. Han drog ur mobilen från laddaren vid sitt sängbord och stoppade ner den i en av de tomma jackfickorna och öppnade försiktigt dörren, han smög snabbt ner för trappan till hallen och stack ner fötterna i skorna, den tickade klockan bredvid dörren visade att den var halv sju. Han tog tag i dörrhandtaget på ytterdörren och såg sig en sista gång om i det mörka huset, sedan sköt han upp dörren och begav sig ut i den kyliga morgonen.
Han gick försiktigt på den ojämna och snötäckta trottoaren, händerna hade han stuckit långt ner i jackfickorna, han frös. Hans ögon tårades av kylan, den orangea pälsklädda luvan hade han dragit ned så långt det gick i pannan, den bruna kragen på jackan skyddade resten av ansiktet. Han visste att han närmade sig busshållplatsen då han hörde höga skratt och en arg röst han så väl kände igen, den gapiga, vrålande rösten han hört så många gånger förut. Han skrattade tyst för sig själv och blev varm i hela kroppen, den vidriga känslan han burit på hela dagen, känslan av att inte veta vad som skulle hända försvann sakta bort och ersatt av en lugn och nästan fridfull känsla. Han gick några meter till och svängde runt ett hörn och såg direkt pojkarna, de tre pojkarna som han känt hela sitt liv.
Den första pojken, Simon, hade munnen öppen och skrattade högt. Hans korta, korpsvarta hår stack ut under den rödblåa mössan och Kevin tänkte att det var synd att han alltid stängde ögonen när han skrattade, för hans mörkblåa ögon var extremt fina. Simon hade tjocka vantar och en brun jacka som hängde ner, långt över de blåa jeansen. Den andra pojken, Kristian, som stod bredvid Simon och skrattade nästan lika högt som honom hade sina emeraldgröna blick fäst på pojken på marken, han pekade på honom med sin ljusgröna vante som matchade hans gröna mössan med tjocka öronlappar som satt nedtryckt på hans krulliga, mörkröda hår. Hans stora leendet tryckte upp kinderna som var fulla av fräknar. Han verkade tycka att det var jätteroligt, det som skedde.
Den sista pojken, han som låg i snön på maken nedanför dem var röd i ansiktet av ilska, pojkarna hade varit bästisar i så många år att de visste att Eddy bara var sur just nu. Han hade ett väldigt temperament men efter några år hade man vant sig vid det. Han låg på sin röda jacka, de mörkblå jeansen hade blivit ännu mörkare tack vare den snö som hade smält. En av hans gula vantar var avkastade och låg vid sidan av honom, tillsammans med hans turkosgula mössa. De ljusbruna ögonen nästan brann av hat då han stirrade upp mot de andra två, de långa bruna ögonfransarna blev mjukt placerade på hans runda, röda kinder då han blinkade och det färgade håret svängde långsamt i den kyliga vinden. Eddy var lite större än de andra, inte längst men bredast, han sa alltid att han hade en kraftig benstomme men alla visste hur bortskämd Eddy var. Han fick alltid äta snabbmat.
Simon hade alltid varit längst av de fyra, det var han nu också, fast bara fem centimeter längre än Kevin, Kristian var kortast men det var en period då de hade trott att han skulle bli längre än alla de andra. men så blev det aldrig. Längre blev han ju men inte lång nog för att Eddy skulle sluta småreta honom över hans längd, även fast det bara var tre centimeter mellan dem var Eddy alltid så snabb att påpeka det. De bråkade mest i gruppen men det gick aldrig över styr, folk kanske trodde att de hatade varandra på grund av alla taskiga ord och allt retande mellan dom men det kunde inte vara längre ifrån sanningen. Busshållplatsen hade blivit som deras plats, en plats för dem att mötas på, skolbussen stannade där och de hade stått där och väntat varje dag sedan årskurs tre. Bussen skulle ta dem till den gamla skolan de gått hela sina liv tillsammans med samma, gamla klasskompisar, det kom oftast aldrig några nya elever till skolan, det var staden för liten för. De gamla stannade kvar i staden och de nya kom aldrig dit, möjligtvis för en semestervecka men ärligt vem skulle vilja åka på semester i en sån tråkig, normal och kall stad?
Alla som bott här i minst ett år skulle säkert kunna peka ut varenda liten sak i denna lilla stad, för att den var ju just det, liten! Visst, Kevin måste ge den lite cred, tråkig var staden verkligen men normal, nej, det kunde man inte kalla den...långt ifrån. Det hände sjuka saker nästan varje dag och det sjukaste, det sjukaste var att alla blivit så vana vid det, speciellt de fyra killarna som bott där så länge! Kevin kunde tänka tillbaka på såna saker, allt han och dom varit med om , tillsammans, så var det så att oavsett hur hemskt det var det alltid bättre med kompisarna bredvid sig. Kevin var så djupt inne i sin dagdröm att han inte märkte den runda bollen av snö förens den träffade hans nacke och kylan slungade honom direkt tillbaka till verkligheten.
Alla tre pojkarna stod och flinade åt Kevins håll med slarvigt kramade snöbollar i händerna, Kristian gav till ett litet skratt då han kramade till snöbollen i handen hårdare o lyfte handen och siktade på Kevin. Det gick några långa, tysta sekunder innan Eddy vrålade : “ATTACK!” Då sprang de alla snabbt mot honom, eller i allafall så snabbt de kunde i de stora snödrivorna. Kevin duckade och den första snöbollen missade honom med några centimeter, han kröp snabbt bakom en av de stora granarna precis vid trottoarkanten och kände trädet vibrera varje gång en snöboll träffade det. Han tog upp snö i sina bara händer, snön stack som nålar i handflatorna sedan pressade han den hårt till en boll. Han gjorde snabbt snöbollar tills att han kände att de var nog, nu var händerna röda och bortdomnade men det kände han inte på grund av adrenalinkicken han fått av det överraskande snöbollskriget. Han tog några djupa andetag och hörde hur de andra pratade tyst bakom trädet, de var inte beredda, uppmärksamma, den värsta saken att vara under ett krig. Han tog så många snöbollar han kunde och hoppade snabbt fram på höger sida av trädet, såg de tre pojkarna titta upp, överraskade, då kramade han snöbollarna hårt en sista gång, sedan kastade han dem så hårt och snabbt han kunde åt deras håll. På grund de hastiga kasten så hamnade lite snö i ansiktet på Kevin men han fortsatte kasta, han hörde chockade rop och skrik från sina vänner då snöbollarna träffade dem!
Tillslut hade han slut på snöbollar och stod andfådd kvar, med blicken nere i den vita snön en kort stund innan han tittade upp och möttes av tre sura ansikten som glodde upp på honom från marken. Han klev fram till Simon och sträckte fram sin hand för att hjälpa sin vän upp, Simon kollade på den bleka och röda handen framför sig och tog ett hårt grepp om den, och drog snabbt ner Kevin på den snötäckta marken. Det dunsade då hans rygg mötte snön och det var en kort stund av tystnad tills att de alla brast ut i skratt, de skrattade länge, ända tills de hade tårar i ögonen och höll sig hårt om sina magar. Sedan låg de där i en stor hög och tittade upp mot den gråa och molntäckta skyn, de hörde sina egna hjärtslag och deras andetag blandades med det tysta suset av naturen bredvid dem. Eddy var den första att sätta sig upp, han andades lugnt och sa tyst “Jag tror att det blev avgjort.” De började skratta igen, lite lugnare och tystare men de hade alla fyra, samma glada känsla i kroppen. Om det bara skulle kunna vara så här för alltid tänkte Kevin, han reste långsamt på sig och stod och såg på solens strålar på marken längre bort. Sedan tog han några steg framåt och stannade några meter från sina vänner, han vände sig mot dem och såg på deras uppspelta och glada ansikten.
Han skulle just säga något då det hände. De som alltid händer. Varje gång.
Han hörde det innan han förstod vad som hade hänt, ljudet av sladdande bilhjul. Det tunga surrandet av en motor och sen en hög smäll och sedan, en olidlig smärta. Det kändes som att någon hade hällt lava på honom, hela kroppen sved och gjorde ont. Han såg suddigt hur hans vänner rusade upp på sina fötter och närmade sig honom. De tittade med panik ner på hans nu skadade och blödande kropp. Han drog några skakiga andetag till, såg den mjuka vita marken färgas röd och sen blev allt svart.
Han ryckte till, satte sig upp, vaknade som vanligt upp på sin hårda säng, glodde upp mot det äckliga taket och visste att ingen skulle minnas denna gång heller….
För det gjorde de aldrig.