Minfält, skottlossning och döda kroppar. Det var en del av barndomen i irakiska Kurdistan, där 25-årige Tishco DiCardo växte upp. Han skulle precis fylla tio när han som kurdisk flykting kom till Sverige tillsammans med sin familj. Här förenades mamma och syskon med pappan, som hade flytt från deras hem i norra Irak flera år tidigare.
Det var femton år sedan. I dag ser livet helt annorlunda ut. I juni tar han byggexamen och i våras tog han emot ett stipendium av Stockholms Byggmästareförening under en högtidlig ceremoni på föreningens årsmöte. Bra betyg, god närvaro, social kompetens och engagemang tog honom hela vägen förbi rader av andra duktiga byggelever i stockholmsregionen.
Men det har inte alltid varit lätt. Pappan var tvungen att fly Saddam-regimen när Tishco bara var fem år. Att växa upp utan sin pappa var tufft.
– Man har upplevt mycket som inte ett barn ska behöva uppleva, men det har gett mig skinn på näsan. Att ha upplevt den där tuffa miljön, det tycker jag gynnar mig nu.
De kom till Sverige med små förutsättningar. Föräldrarna stöttade barnen så gott det gick, men det var svårt att hjälpa med läxorna och att skjutsa till fotbollsträningen.
– Vi fick en väldigt fin uppväxt, men man har alltid fått klara sig själv, säger Tishco.
– Det känns som jag har något att bevisa hela tiden. Jag måste sticka ut från mängden och leverera tio gånger mer än alla andra. Med min bakgrund är man driven på ett annat sätt.
Redan i högstadiet, på Nicolaiskolan, fick Tishco sitt intresse för arkitektur och design, och i gymnasiet valde han att gå byggprogrammet för att lära sig hantverket. Efter studenten jobbade han som snickare, innan han tog nästa steg och valde att plugga vidare. Nu läser han byggproduktion på Hermods yrkeshögskola i Stockholm. Under tiden har han fått in en fot på byggföretaget Rydbergs Bygg där han fått jobb som arbetsledare. En språngbräda ut i världen. För helst vill han sitta i ledningen på ett internationellt företag, eller driva egna projekt globalt. Det är dit han siktar.
– Det är en ganska bra utveckling hittills att vara där jag är i dag, 25 år gammal. Jag är bara på väg upp.
Kanske får han nytta av att ha träffat alla höjdare under stipendieutdelningen på Grand hotel i våras.
– Någon gång när man ska vidare kanske vi möts igen. Då kan jag sticka ut och säga: "Just det. 2015, årsmötet, minns du mig?"