Efter försenade ersättningar, ifrågasatt arbetsförmåga och en mängd olika handläggare att hålla kontakten med fick Sabina nog.
– Jag orkade inte bråka mer, så på mitt eget initiativ har jag gått tillbaka till full tid fast jag egentligen kanske skulle jobba 50 procent ett tag till. Men jag har tre barn, radhus, vi är beroende av två inkomster. Jag har fortfarande ont, måste kämpa varje dag. Det är bara tack vare min chef som jag kan vara tillbaka och göra så mycket nytta jag kan.
Hon är orolig för vad som ska hända, om kroppen ska orka eller om hon ska bli sjukskriven igen och med det tvingas in i Försäkringskassans rullar.
– Jag har känt mig arg, ledsen och förtvivlad. Jag har råkat ut för en skada för att jag hjälpte en patient enligt alla regler. Trots att företagsläkaren, min chef och smärtkliniken har haft en plan för mig så litar inte Försäkringskassan på det. Jag har gått med på allt, vad mer kan jag göra?
Arbetsskadan fick hon för ett år sedan. Några år tidigare var hon sjukskriven på heltid 4–5 månader för utmattning.
– Sedan skulle jag tillbaka till jobbet och trappa upp. Jag var inte redo för det, hade inte verktygen än. Först kunde jag inte ens besöka jobbet, jag sprang därifrån i panik.
Men hon bet ihop och kom tillbaka. Bara för att ett par år senare råka ut för den lyftskada hon fortfarande lider av och som är väl dokumenterad.
– Strokeavdelningen är den tyngsta. Jag väntar på omplacering, men det är inte lätt. Försäkringskassan hotade med att jag snart måste börja skriva in mig på arbetsförmedlingen, men landstinget har ju många möjligheter, kanske en mottagning eller vårdcentral.
Sabina Dahlberg tycker att Försäkringskassan måste bli bättre på att se till individen, vad som är bäst för att den enskilda ska komma tillbaka i jobb.
– De borde få till en dialog. Det känns som att de drar alla över en kam. Och för varje sjukintyg jag har skickat in, desto knöligare och svårare har det blivit.
Att ständigt känna sig ifrågasatt och behöva förklara sin situation för nya handläggare har tagit hårt på krafterna.
– Det är surt att inse att jag inte kommer att kunna jobba kvar på strokeavdelningen trots att jag egentligen vill det.
Hennes egen bransch tillhör de mest utsatta i sjukskrivningsstatistiken.
– Jag skulle önska att politikerna lyssnade mer på personalen. Det är överbeläggningar och underbemannat. Om man är mer folk skulle stressen minska och skador förhindras, säger Sabina strax innan hon ska gå på sitt pass i Rehabhuset vid Nyköpings lasarett.