Påkostat och snyggt om Simons värld

När Lisa Ohlin rest runt och förhandsvisat Simon och ekarna har publikens första fråga alltid varit: ”Hur vågar man ta sig an en roman som är så älskad av så många?”.
Det är ingen dum fråga. Marianne Fredrikssons roman har sålts i fyra miljoner exemplar och alla läsare har nog sin egen bild av den innehållsrika historien. Och även om filmen är dryga två timmar har Lisa Ohlin tvingats gallra rejält i romanens alla trådar.
Själv läste jag Simon och ekarna när den kom i mitten av 1980-talet. Jag minns det som en omvälvande upplevelse, men när jag nu läser om romanen snubblar jag lite på new age-inslagen och de mångordiga psykologiska förklaringsmodellerna.
Klokt nog har Lisa Ohlin helt skalat bort nyandligheten, även om Simons talande ek förstås finns kvar. I stället har hon fokuserat på romanens klassperspektiv, och de komplikationer som finns både i klassresor och alltför stora föräldraförväntningar.
Huvudpersonen Simon växer upp i klassiskt strävsam arbetarmiljö i Göteborgs skärgård, men drömmer redan som liten om ett annat liv i böckernas och arkeologins värld. I läroverket möter han den judiske bokhandlarsonen Isak som i sin tur vill jobba med händerna och hittar en fristad hemma hos Simons snickrande pappa Erik (Stefan Gödicke).
Det leder fram till filmens andra röda tråd; den om familjehemligheter. För egentligen har Erik och hans fru Karin (Helen Sjöholm) adopterat Simon. De skyller hemlighetsmakeriet på att Simons judiska pappa skulle kunna vara ett problem under andra världskrigets nazistiska tider, men allt handlar förstås om att de vill behålla pojken för sig själva.
Medan Marianne Fredriksson låter Simon och Isak bli två nästan likvärdiga huvudpersoner, koncentrerar sig Lisa Ohlin på Simon (Bill Skarsgård). Det gör dessvärre att Isaks livsresa skildras i rapsodiska nedslag och blir lite obegripligt stympad – men allt kan som sagt inte rymmas när en tjock roman blir film.
Det vi får är en påkostad (Simon och ekarna är med sina 60 miljoner Sveriges fjärde dyraste film) och snygg film med mycket känslor och många poetiska bilder, om en pojkes slingriga väg för att finna sig själv. Därtill i en tid (andra världskriget och decennierna därefter) som är både dramatisk, händelserik och filmmässig. Särskilt, när det som här, funnits mycket pengar i produktionen.
Det vi inte riktigt får är fördjupningen och sammanhangen. Marianne Fredrikssons romanväv är tät och trådarna mellan människorna komplicerade. Lisa Ohlin gör verkligen inget dåligt jobb, men tvingas snabbspola handlingen på ett sätt som den inte mår riktigt bra av.
Men med lyhörda skådespelare (man förstår varför Bill Skarsgård utsetts till årets svenska Shooting Star) och ett känsligt anslag blir Simon och ekarna ändå en film som många nog kommer att ta till sitt hjärta.