— Känn här. Papperet är så tunt, så tunt. Och ändå är det så starkt att man kan tvinna det till trådar och väva av det.
Det genomskinliga pappersarket som Woo-Bock Lee håller fram är flera hundra år gammalt och kommer från en sydkoreansk filosofibok. Papperet är gjort av barken från mullbärsträd och böckerna hittar hon i en antikaffär i Seoul som hon besöker varje år.
— En del frågar hur jag kan klippa i så gamla vackra saker, men jag köper bara böcker som redan är förstörda. Och jag känner att materialet på något sätt får leva vidare när jag gör konst av det som sedan hamnar hemma hos svenska familjer, förklarar Woo-Bock Lee.
Särskilt glad blir hon när de böckerna innehåller fläckar, klotter eller andra spår från tidigare ägare.
— Det är fantastiskt att veta att någon annan hanterat papperet. Titta bara på den här fläcken, så vacker den är. Och det kanske är flera hundra år sedan den hamnade här. Nytt papper inspirerar mig inte. Jag vill att materialet ska ha en historia.
I Woo-Bock Lees verk får de gamla fläckarna och koreanska skrivtecknen nytt liv. Ett av collagen hon nu visar på Sjöhästen har fyra tecken i centrum. "Himmel, jord, mörk, gul", översätter Woo-Bock Lee medan hon låter fingrarna glida över tecknen. Innebörden i orden har hon fångat upp i olikfärgade och metallskimrande papperskvadrater som ramar in tecknen.
— Jag tror att det är ett litet barn som skrivit det här. Tecknen är inte så skickligt gjorda och de har olika storlek. Jag kände direkt att de skulle få en huvudroll i ett av mina collage.
Som så många andra inledde Woo-Bock Lee sitt konstnärskap med att måla i olja, men färgen luktade och med tre barn i huset kändes det inte rätt. Av en slump upptäckte hon papperet och en helt ny värld öppnade sig.
— Papper är elastiskt och tunt och miljövänligt. Det är genomskinligt så man kan låta andra färger lysa igenom det. Den enda nackdelen är att det behöver stöd av andra material.
Men det duger inte med vilket papper som helst. Woo-Bock Lee har försökt jobba med äldre västerländskt papper men det bara smulas sönder. I fyrarummaren hemma i Kista utanför Stockholm har hon lagt upp ett helt lager av österländskt papper av olika sorter.
— Vi har ett sovrum och resten av lägenheten är min ateljé. När jag jobbar är golvet fyllt av pappersbitar. Folk som kommer på besök tycker synd om min man, men jag störs inte. För mig är det en sådan enorm glädje att få hålla på med papperet.