Passion för mord och rosor

I Kjell Erikssons barndomshem fanns inga romaner. Däremot massor av synonymlexikon och ordböcker.
Farsan jobbade på järnvägen men var korsordskonstruktör på fritiden. Han var svensk mästare i Bildkryss. Så känslan för ord har jag med mig hemifrån. Men jag såg aldrig honom eller morsan läsa en vanlig bok. Hon jobbade långa dagar på KappAhl och var skittrött när hon kom hem. Inte orkade hon läsa.

Själv bestämde sig Kjell Eriksson tidigt för att bli trädgårdsmästare. Men yrkesvalet var en slump även den orsakad av kärleken till orden.
Jag jobbade som fastighetsskötare en tid och hade en äldre arbetskamrat som hette Tage. Han kunde två växtnamn på latin sibirisk ärtbuske och ask. Varje dag passerade vi de där växterna och då blåste han upp sig och sa de latinska namnen. Jag som var synonymidiot efter farsans korsordspyssel blev förstås jätteintresserad. Jag ringde Arbetsförmedlingen och sa att jag ville gå en utbildning där man fick lära sig växternas latinska namn.

Tage dyker upp i Kjell Erikssons nya roman Prinsessan av Burundi, fortfarande fastighetsskötare men omdöpt till Teodor. I den boken Kjell Erikssons fjärde deckare återvänder han till barndomens Uppsala.
Men det är inte det traditionella Uppsala som vi är vana att få det beskrivet, en lärdomsstad med Carolina Rediviva och Domkyrkan och hela skiten. Det finns ett annat Uppsala också, öster om ån.

Klasskänslan är ständigt närvarande hos Kjell Eriksson både när han skriver och när han engagerat berättar om sin krokiga väg till skrivandet. Han var länge fackligt aktiv i Lantarbetareförbundet, det första skrivalstret var en novell i facktidningen och andra romanen Frihetsgrisen handlar om en kogubbe som förgäves försöker stoppa bygget av en golfbana.

Kjell Eriksson skyggar inte för benämningen arbetarförfattare och säger själv att han ser skrivandet som ett led i en samhällelig process.
Jag vill visa vad bristande solidaritet i samhället kan ge för effekter och jag vill lyfta fram en glömd verklighet.
Numera väljer han att uttrycka sitt samhällsengagemang i kriminalromanens form. Även det en slump.
Jag skulle skriva en novell och det blev en text om en trädgårdsmästare som hette Edvard och var ute och plockade svamp. Så hittar han en döing under en gran och där slutar novellen.

Men historien lämnade inte Kjell Erikssons huvud.
Jag gillade både killen och tonen i berättelsen så jag bestämde mig för att novellen skulle bli första kapitlet i en roman. Och vad är rimligt att göra om man hittar en döing i skogen? Jo, man ringer snuten. Så jag var tvungen att hitta på en polis också. Och eftersom jag skrivit så mycket om män valde jag en kvinnlig polis, Ann Lindell.

Jodå, Ann och Edvard blir naturligtvis kära i varandra. Och Kjell Eriksson tycker att man lika gärna kan se hans debutdeckare Den upplysta stigen som en roman om kärlekens villkor.
Jag skriver för att det rimligtvis bör göra mig till en klokare människa. Om man i skrift formulerar existensiella frågor om liv, död och kärlek borde man lära sig något av det. Skrivandet gör mig kanske till en bättre trädgårdsmästare. Och det gör mig definitivt till en bättre farsa.

Nya kriminalromanen Prinsessan av Burundi kommer i bokhandlarna om några veckor. Men Kjell Eriksson vill skriva mer än deckare. Just nu jobbar han på en roman om en ung Uppsalakille som anländer med båt till Valencia en januarimorgon 1937 för att delta i spanska inbördeskriget.
Och så vill han skriva en trädgårdsbok.
Men inte en gör-så-här-bok om hur man lyckas med gammaldags rosor. Det ska vara en tankebok om människans plats i naturen. Jag vill kunna kommentera globaliseringen och situationen i Mellanöstern lika självklart som jag skriver om blommor, förklarar trädgårdsmästaren engagerat.

Kjell Eriksson tjänar idag mer pengar på skrivandet än på den handelsträdgård han driver i Ulva utanför Uppsala. Men han tänker inte lämna sina rosor och klematis.
Det är en rikedom att hålla på med växter och att träffa så mycket folk som jag gör i handelsträdgården. I morse var jag ute och planterade blomlökar från sju på morgonen till ett på dagen. Sådant ger spänning i livet och spänst i tanken. Att gräva ute på gärdet åtta timmar en dag håller en fast förankrad på jorden.
Kattis Streberg