Passionen saknas

Eftersom filmen den här gången följer med hela vägen in på scen är det förstås en brist. Men när handlingen rullar igång känns det ändå väldigt välbekant: en man och en kvinna möts av en slump, kärleken är ögonblicklig och plötsligt står de inför ett oåterkalleligt val. Ska de lämna allt för passionen eller stanna kvar i sina gamla liv?
Vi har sett det förr – både på bioduken och teaterscenen. Och Colin Nutley – med sin faiblesse för starka känslor – känns som helt rätt person att ta hand om temat i detta lite ovanliga möte mellan teater och film.
Helena Bergström är hemmafrun på shoppingtur som får en sotflaga i ögat – och hela livet upp-och-nervänt. För kärleken slår naturligtvis till i samma stund som Jakob Eklunds vänlige läkare får bort den förargliga flagan. Och snart är torsdagarnas hemliga möten det som hela världen kretsar kring.
Trots passionen är det en ganska lågmäld och trevande kärlek – på scenen uttryckt mer i förundrad tystnad än i stora ord. Och när känslorna är som starkast tar Colin Nutley till det meduim han kan bäst: filmen. Insprängt i pjäsen får vi plötsligt se skådespelarna på en jättelik filmduk där varje tår i ögonvrån blir enorm.
Tanken måste vara att ge oss närbilder av dramat, men för mig skapar det tvärtom en besvärande distans. Just när laddningen är som starkast bryts illusionen genom filmklippen eller en sång. Det gör att jag har svårt att riktigt tro på passionsdramat.
I stället blir det inramningen och livet runt kärleksparet som berör mest. Vardagen på det slitna lilla järnvägscafé där dramat utspelar sig är en pjäs i sig, med den kärva cafévärdinnan (Katrin Sundberg) som långsamt vågar närma sig sin tedrickande biljettförsäljare (Ole Forsberg) och den härligt hämningslösa flirten mellan Katharina Cohens höggravida servitris och Fredrik Meyers godmodige försäljare.
Scenografen Charles Koroly har använt Stadsteaterns stora scen som en lekstuga – på ett ovanligt lyckat sätt. Alla pjäsens miljöer får plats, men i olika skalor. Järnvägsstationen skymtar i bakgrunden i ministorlek, medan hemmet symboliseras av en sex meter hög dörr. Och tvärs över alltihop går ett minitåg på räls.
Det är just lekfullheten, vardagslunken på caféet och den lätta stämningen som stannar kvar i minnet när man sett ”Kort möte”. Passionen drabbar tyvärr inte alls lika starkt.