AIR står för Artist in residence. Stipendiet består kort och gott av möjligheten att under en månad eller mer bo och verka på Art Lab Gnesta, för att därefter presentera resultatet för sörmlänningarna.
Utställningen visas i Katrineholms konsthall den här gången, antingen i vinter eller tidigt i vår. Framöver kan det i stället bli Eskilstuna konstmuseum eller Art Lab Gnesta som står värd.
Stipendiet är nämligen ett samarbete mellan de tre konsthallarna och Sörmlands länskonstkonsulent.
– Tanken är att det här ska vara ett löpande projekt där vi varje år delar ut ett stipendium till en konstnär som kan tillföra Sörmland någonting, säger Signe Johanessen på Art Lab Gnesta.
Årets stipendiet heter Paula Urbano och bor i Stockholm. Eller ja, just nu bor i banvaktarbostaden bakom Art Lab Gnesta. Det är här Artist in residence-konstnärerna bor när de inte jobbar i ateljén, och det är här Paula Urbano valt att sitta och klippa sin film.
Än har den inte fått några konkreta ramar. Men Paula har varit i Flen och filmat, på flyktingförläggningen som är mångas första möte med Sörmland och Sverige.
– Jag träffade en man där som gärna ville vara med, och det är jag så glad för. Jag satte upp en studio på flyktingförläggningen och filmade, men jag vet inte riktigt än vad jag ska göra av hans berättelse, säger hon.
En sak är säker: någon dokumentär kommer det inte att bli.
Paula Urbano fick en systemkamera som tolvåring, gick fotolinje på gymnasiet och började sedan jobba som assistent åt en reklamfotograf. Plötsligt insåg att nej, det var ju inte detta hon ville göra. Hon ville uttrycka sig själv och sina idéer.
– När jag var 23 år började jag på Konstfack. Jag gjorde en video där som jag fick väldigt mycket positiv respons på, och på den vägen var det.
I ett verk från 2008 utforskar Paula Urbano den identitet hon hade haft i ett parallellt universum. Ett universum där hennes föräldrar aldrig tvingats fly från militärkuppens Chile, och där hon således hade vuxit upp i Santiago i stället för i Skärholmen.
Hon visar filmen för att förklara sitt sätt att arbeta.
– När jag höll på med den hittade jag mitt sitt arbeta. Jag åkte ner dit och intervjuade tjejer i samma generation som jag. De berättar alla om sina egna upplevelser och minnen, men de gör det i tredje person i stället för i jagform. Sedan approprierade jag deras berättelser.
Det färdiga verket är berättelsen om en fiktiv "hon" som kanske hade kunnat vara Paula. Det hänger inte ihop rent logiskt, men det är inte heller det som är tanken. Det handlar snarare om att ställa frågor än om att ge svar.
– Jag vill visa verkligheten så komplex som den faktiskt är. Förhoppningsvis väcker det existentiella funderingar även hos betraktaren.
Vilka funderingar som väcks av den nya filmen återstår att se. Klart är att Paula fick stipendiet just för att hon ville utforska frågor som är aktuella för Sörmland, och för att hon var hon var seriöst intresserad av en arbetsperiod i Gnesta.
– Jag anade inte hur bra det skulle vara att komma hit. Jag är ingen ensamvarg egentligen, men att vara här och jobba har gett mig en sådan ro.