Efter drygt 30 år som fotograf är det ganska förståligt att man får lite problem med ryggen. Jag har haft otaliga besök hos olika kiropraktorer och naprapater. Det gemensamma med dessa besök är att de alltid har hjälpt, även om jag till en början var skeptisk.
Första gången jag fick problem var för 14 år sedan när jag skulle vara pappaledig till en då ettårig son, som krävde en del lyft. Det funkade inte och jag lyckades få en akuttid hos en kiropraktor. Sen har problemen återkommit regelbundet med ungefär ett till två års mellanrum. Men de senaste åren har blivit bättre och jag tror att den stora boven, vid sidan av kamerorna, varit en alldeles för mjuk säng.
Det var nog fyra år sedan jag hade ryggskott senast och det sammanföll naturligtvis med att mina föräldrar skulle flytta.
Fyra år utan problem hade gett mig mod att tro att mina ryggproblem var över. Men så var det inte.
För några veckor sedan skulle dottern spela innebandycup i Linköping och jag som egentligen skulle jobba helg hade tagit semester. Tur för tidningen annars hade de fått en väldigt sen sjukskrivning att ta hand om. Men jag och övriga familjen tog oss i alla fall till Linköping.
Det här var samma dag som Bissarnas A-lag spelade sin seriepremiär i just Linköping och jag hade lovat att ta några bilder. Men hur skulle jag göra, fotbollsobjektiven är ganska stora?
Sonen som nu är 15 år blev min räddning. Han fick bära och jag kunde plåta.
Är det sånt här man kallar "Payback time"?