Per eller Fredrik- vem förlorar jobbet?
Moderaternas partiledning är manlig. Partisekreteraren är man, partiordföranden är man, de tyngre ministrarna och statssekreterarna är män. Minst lika dålig är könsfördelningen i landstings- och lokalpolitiken: av landets drygt 90 moderatstyrda kommuner har knappt 20 stycken en kvinna som kommunalråd. Det finns alltså en del kvar att jobba med innan moderaterna blir jämställt. Det räcker inte att runda formerna i partisymbolen för att bli mer feminina.
Partiledningen förtjänar således beröm för att man vågar lyfta och ta i problemet. Självinsikt och självkritik är två egenskaper som kan räcka långt för Moderaterna även i nästa riksdagsval bara man låter bli att använda sig av rättvisebegreppet.
Även om det mullrar i de moderata leden har partistyrelsens krav på kvotering större möjlighet att vinna nya kvinnliga väljare än att förlora gamla manliga. Den kalkylen lär även partiledningen räknat på och kommit framtill.
Det finns dock anledning att diskutera mer på djupet varför könsfördelningen inom Moderaterna är så pass skev. Det finns också anledning att ifrågasätta lämpligheten i att partiet, i ett desperat försök att framstå som feminister, låter kön gå före kompetens.
Politiken har en tendens att premiera lyhördhet och lojalitet - vilka ofta beskrivs som kvinnliga egenskaper. Varför är då inte de moderata kvinnorna fler än vad som är fallet?
Om Moderaterna menar allvar med sin jämställdhetsprofil bör man alltså analysera sin partikultur lika mycket som väljaropinionen. Skulle Moderaterna därefter lyckas attrahera ännu fler kvinnor kan det inte vara ett problem om två tredjedelar av partiets förtroendevalda är kvinnor - även om en sådan fördelning inte är jämställd.
Vägen dit är dock lång och varannan damernas räcker bara en bit. Per Schlingmann och Fredrik Reinfeldt har ändå mycket att vinna på om Moderaterna blir mindre av ett mansparti. Frågan är bara vem som förlorar jobbet? Är det varannan damernas, så är det varannan damernas.
Så jobbar vi med nyheter