Personskyddet klarade bara det förutsÀgbara
Regner pekar pÄ ett antal problem. För en utomstÄende framstÄr de som bÄde överraskande och allvarliga. Att ingen reagerat tidigare Àr förbryllande. Exempelvis gjordes endast en generell och inte en individuell bedömning av hotbilden mot regeringsmedlemmarna. Bara kungen och statsministern fick alldeles egna sÀkerhetsbedömningar. Att hotbilden mot utrikesminister Anna Lindh, under brinnande EMU-valrörelse, skulle bedömas som likvÀrdig den mot, sÀg, kommunminister Lars-Erik Lövdén eller miljöminister Lena Sommestad, Àr idag en orimlig tanke.
NĂ„got sĂ„ grundlĂ€ggande som kommunikationen mellan regeringskansliet och sĂ€kerhetspolisen, beskrivs som uppenbart svag och otydligt ordnad. Ăndringar pĂ„ kort varsel i statsrĂ„dens scheman förmedlades sĂ€llan vidare. Detsamma gĂ€llde rapporteringen av hot och incidenter. Att utredningen tvingas föreslĂ„ att det ska finnas en sĂ€rskilt ansvarig för att kommunikationen kring personskyddet ska fungera, Ă€r verkligen ett ordentligt underbetyg.
Fram trÀder en bild av ett sÀkerhetstÀnkande som fokuserat pÄ de förutsÀgbara hoten. Det fanns ingen beredskap för det oförutsÀgbara. Men sedan nÀr Àr allt personvÄld förutsÀgbart? Regners förbÀttringsförslag innebÀr att man gör tydligare individuella bedömningar. Men han nÀmner inte könsperspektivet. Kvinnor Àr mer exponerade för vÄld i samhÀllet och i offentligheten. Detta mÄste givetvis beaktas nÀr hotbilder analyseras och varför Regner blundat för detta Àr oförklarligt. Det borde inte ens vara kontroversiellt.
Att partiledare, starkt profilerade regeringsföretrÀdare eller riksdagsledamöter kan ha en varierande hotbild mot sig beroende pÄ exponering och sÀrskilda situationer, borde vara sjÀlvklart. Personskyddet ska vara anpassat för att klara bÄde förutsÀgbara och mer oförutsÀgbara hot.
SĂ„ jobbar vi med nyheter