Vi har börjat återhämta oss från uttorkningen, vi som grät oss igenom sista avsnittet av Torka aldrig tårar utan handskar på SVT1 i måndags. Jonas Gardells miljontittade serie berättar om de unga männen Benjamin och Rasmus som i det tidiga 80-talets Stockholm kommer ut som bögar, utforskar en helt ny värld och snart blir älskare. Det dröjer inte många år innan deras vänner börjar förtvina och dö bort. I takt med att rubriker om "bögpesten" kablas ut. Rasmus smittas och dör i den tysta och hopplösa kampen mot aids. Omvärlden dömer, närstående glömmer och förnekar. Döda stoppas ner i sopsäckar, viras om med tejp och påklistras varningstexten SMITTORISK. Det var så det gick till i verkligheten, för exakt 30 år sedan när aids kom till Sverige.
Det är även från den tiden som våra lagar kring hiv och aids stammar. Sedan dess har bromsmedicinerna gjort hivviruset till en kronisk i stället för dödlig smitta. Smittorisken minskar radikalt vid medicinering – enligt en schweizisk studie försvinner den till och med helt. Allt färre som har hiv dör i Sverige. Trots det har fler fängslats för att ha utsatt andra för smittorisk under 2000-talet, än under 80- och 90-talen sammanlagt, enligt SvD:s stora granskning (29/9). De som dömts har sällan fört smittan vidare.
Smittskyddslagen och fängelsedomarna bör komma ikapp vetenskapen. Svenska domstolar är alldeles för nitiska mot hivpositiva, kritiserar de internationella organisationerna Global Criminalisation Scan och FN-organet UNAIDS.
En majoritet i riksdagen vill att regelverket utvärderas och moderniseras. Största motståndarna är Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna som tycker dagens straffsatser funkar fint, enligt SvD.
Motståndet illustrerar KD:s och SD:s gemensamma nämnare: moderniteten ska tryckas tillbaka och individen kontrolleras av auktoriteten.