Plötsligt behövs inte Ludmila längre...
För ett halvår sedan öste vi svenskar ur oss vår avsky när de finska världsstjärnorna avslöjades under skid-VM i Lahtis. Vi använde ord som korkskalle och hur dum får man bli för att på något sätt verbalisera de känslor som kaotiskt svärmade runt i kroppen. Vi sa oss lida med den skidälskande finska nationen som under loppet av några dagar fick se sina idoler förflyttas från triumfens rampljus till fuskarens mörka bakgårdar, men inte förrän nu kan vi riktigt förstå hur ont det gjorde i den finska folksjälen.
Vi behöver ju hjältar och stjärnor med glans som leder oss vidare i vardagen.
Where have you gone, Joe DiMaggio, a nation turns its lonely eyes to you skrev Paul Simon i Mrs Robinson och använde den gamle baseballikonen som en metafor för att beskriva situationen i den iskalla amerikanska medelklassen under 60-talet där måttet på framgång och välgång framförallt var utbildning och gott om pengar.
Men idrotten är förgänglig, dagens stora stjärnor behandlas som artister men deras konstverk är ju inget värda den dagen de själva är förbrukade.
Varken Michael Jordan, Wayne Gretzky eller Diego Maradona har åstadkommit något som har samma bestående värde som Mozart, Picasso eller Beatles, ändå är idrott showbusiness och däri ligger också tragiken.
Ty Paul McCartney kan fortsätta att spela in medelmåttiga låtar på sin ålders höst utan att någon kan glömma hans storverk från 60-talet.
Yesterday finns alltid och kan köpas i vilken skivaffär som helst.
Men många av de stora idrottsstjärnorna saknar den lyskraft som krävs för att fylla scenen även efter det att kroppen sagt ifrån. De som inte skaffat sig en riktig utbildning utan satsat allt på sin idrott, plötsligt behövs de inte längre.
Ludmila Engqvist vann OS-guld, VM-guld och kampen mot cancern och hon fick folkets kärlek. Om hon stannat där hade sagan kanske fått ett lyckligt slut.
Men dansen kring guldkalven Ludmila fortsatte. Sponsorer sköt till miljonbelopp för att stötta en desperat satsning på ett nytt OS-guld, i den pinsamma lågstatusgrenen damernas tvåmansbob. Hon var på väg utför och tog ett sista desperat dopningsförsök.
För en vecka sedan levde jag med Lennart Nacka Skoglund under 90 minuter då jag för kanske tionde gången plockade fram Tom Alandhs underbara TV-film och tårarna fuktade ögonen inför ett livsöde som är sorgset och är alltför vanligt.
När Nacka inte längre platsade i italienska Inter efter att under tio år ha dragit fulla hus till San Siro-stadion, behandlades han som en handelsvara och dumpades till Palermo på Sicilien. Trots att Interbasarna visste hur mycket Nacka behövde sin familj och sina vänner och hur han i sina dystra stunder kunde supa ner sig i tröstens begär.
Nacka flög hem till Sverige våren 1964, han lyckades aldrig återse Italien och dog 1795, ensam och svårt alkoholiserad.
Så jobbar vi med nyheter