En dag för drygt två år sedan fick Lisbeth, 97 år, ett samtal till bostaden i Oxelösund. En trevlig röst berättade att Lisbeth vunnit på lotteri. Men – hon hade ju inte köpt någon lott.
Jodå, allt var i sin ordning. "Jag kommer hem till dig och visar."
När Lisbeth en kort stund öppnade lägenhetsdörren var hon fullständigt oförberedd på vad som skulle hända. Den unga kvinnan som klev in skulle vålla sorg i hjärtat på den annars så levnadsglada Lisbeth.
Frukosten var bortdukad men kaffedoften hängde kvar i köket. Besökaren bad om en kopp.
‒Det fick hon. Det var bra, skulle det visa sig.
Den unga kvinnan fick ett mobilsamtal och slank in i Lisbeths sovrum för att tala ostört. "Banken har hittat en vinnare till!", ursäktade hon sig och stängde dörren. Lisbeth blev misstänksam och ertappade kvinnan rotandes i hennes byrålådor. "Jag behöver ditt kort- eller kontonummer för att föra över vinsten", försökte besökaren när Lisbeth argt motade ut henne ur hemmet.
Tillbaka i sovrummet blev hon alldeles kall. Hennes kära smycken som legat på byrån var försvunna. Förlovnings- och vigselringarna som minner om de 67 lyckliga åren tillsammans med maken Staffan, död sedan fyra år. Halskedjan. Armbandet.
‒Jag blev alldeles förstörd. Det här var smycken som jag burit varje dag i nästan hela livet. Jag känner mig oklädd utan dem. De är förknippade med så många fina minnen. Jag blev fruktansvärt ledsen.
En väninna ringde polisen. Snart stod fyra polismän i hallen och tog emot Lisbeths redogörelse. Trots att hon levt i nästan ett sekel, var denna förtvivlans dag första gången som hon behövt polisens hjälp.
‒När jag talade om att jag bjudit kvinnan på kaffe ville de veta var koppen fanns. Det var ju lite roligt att jag inte hunnit diska den, ler Lisbeth.
För på porslinskoppen i diskmaskinen kunde polisen säkra ett dna-spår. Det matchade en kvinna som var känd av polis sedan tidigare. Kvinnan kunde kopplas till flera liknande åldringsbrott i Sörmland och Västmanland. När hon ställdes inför rätta vittnade Lisbeth via videolänk från Nyköpings tingsrätt.
‒Då fick jag höra att hon sålt smyckena vidare till en pantlånare.
Den åtalade och en medbrottsling fälldes och dömdes till mellan 16 och 20 månaders fängelse. Rättvisa var skipad. Men Lisbeths ledsnad och saknad efter smyckena fanns kvar.
‒Jag har mått så dåligt av det här.
Men så i höstas fick hon ett överraskande samtal från en polisman. I ett beslag av misstänkt stöldgods i Örebro tyckte hans sig känna igen två föremål från de bilder på Lisbeths smycken som polisen gjort fotokopior på. Båda ringarna var graverade: Lisbeth och Staffan.
‒Jag blev så glad så jag grät!
Härom veckan ringde det på dörren igen. Två poliser kom för att återbörda ringarna till Lisbeth.
Sådan förmåga att lösa brott och skapa förtroende är avgörande för hela rättssystemet. Motsatsen kan leda till färre anmälningar, vittnesmål – och ännu färre lösta brott.
‒När jag hör folk säga att polisen är dålig och ingenting gör, svarar jag "säg inte nåt sånt till mig efter det jag varit med om." Jag är full av beundran och tacksamhet för allt de gjort för att jag skulle få mina ringar tillbaka.
Lisbeths tillit avspeglas hos svenskarna i stort. 61 procent av befolkningen har ett stort förtroende för polisen, enligt nationella trygghetsundersökningen 2016. Dock har det sjunkit något och Polismyndigheten räknar kallt med ytterligare dipp på grund av krisen inom polisen.
Lisbeth snyggar gärna till siffrorna om så behövs.
‒Polisen är fantastisk.