Pontare kan sin Sinatra

Men Roger Pontare är en mångsidig och tillräckligt tuff artist. Och tillräckligt bra också, förstås. Som inte härmar men har ett liknande drag i rösten och är trygg i rollen.
Roger Pontare har undvikit de där riktigt smöriga sångerna med stråkar och i stället valt bland alla ”Songs for swingin’ lovers” med det där klassiska storbandssoundet.
Redan för 17 år sedan spelade han in ett dussin av Sinatras låtar med Sandviken Big Band. Och det finns hundratals att välja bland (se själva ni som har Spotify att listan aldrig tar slut).
Lite synd var det då att konserten i lördags i Culturum mest bjöd skivans sånger igen plus de obligatoriska extranumren. Nog hade jag gärna hört tuffa låtar med attityd som ”The lady is a tramp” och bluesiga ”Bad bad Leroy Brown”. Eller en dansant tryckare som ”All or nothing at all”. Eller en sexig swinger som ”You make me feel so young”.
Nå, nu blev det i alla fall en stor kväll i Culturum med de mest kända numren. Roger Pontare var på soligt humör, drog några roliga historier och fyllde rollen som stjärna för nästan full salong men lågmält och med skön självdistans. Och han kunde verkligen sin Sinatra, alla texterna och konsten att frasera med och mot storbandet så att det svängde och kändes spänstigt, som i ”My kind of town”.
Före paus kunde jag någon gång önska mer av att ge järnet. Men lugn, det kom mot slutet med ”New York” och ”My way” som fick publiken att resa sig under applåderna.
Även storbandet hade minsann krafter i reserv till denna urladdning med ett fantastiskt tryck. Men hela kvällen hade det låtit guld om Bohuslän Big Band, som måste vara absolut på topp och med bra solister, även om de hölls rätt kort denna kväll. Kul också att bandet fick göra några egna låtar, speciellt Ellingtons ”Upper Manhattan medical group” och ”Isfahan” med Johan Borgstöm som vacker altsaxsolist.