I höstens riksdagsval kandiderar bland annat journalisten Maria Abrahamsson (M), idrottaren David Lega (KD) och författaren Alexandra Ahndoril (V). Ingen av dem är dummare än att de kommer att använda sitt kändisskap i sina valkampanjer.
Så långt, så gott. Partierna ser gärna valkampanjer med lite stjärnglans. Men när valet är genomfört slutar partiernas kändisvärvningar inte sällan i den politiska frysboxen. Just nu är till exempel centerpartisten Solveig Ternström lika iskall som en igloo.
Ternström är en av tre C-märkta riksdagsledamöter som inte fullt ut stödjer regeringens energiuppgörelse. Men i stället för att lojalt acceptera att politik handlar om att kompromissa har Solveig Ternström valt att ta debatten. Varför skulle en 73-åring med ett starkt personligt varumärke göra något annat?
Fallet Ternström är bara ett i raden av exempel på vilka ”problem” som uppstår när partierna är i behov av att synas i nya medier och miljöer. Kändisen – som har en karriär och ett liv utanför den politiska sfären – är betydligt mindre benägen att kompromissa.
Vem tror till exempel att Maria Abrahamsson tyst kommer att tiga om bristerna i Moderaternas rättspolitik? Jämför med en 32-årig politikerbroiler som i princip varit predestinerad till utskottsordförande sedan mamma och pappa träffades i ungdomsförbundet.
Partierna behöver kändisarna, mer än kändisarna behöver politiken. Här i ligger en intressant paradox. I takt med att organisationerna får allt färre medlemmar ökar toppstyrningen. Men när partierna erbjuder offentliga personer en plattform – för att kompensera medlemsförlusterna – blir antalet frispelare inom politiken oundvikligt fler.
Partiorganisationerna har en historia av lagarbete och lojalitet. Hur dessa ska lyckas hantera den ökade personfixeringen återstår att se. Det enda som är säkert är att partipiskan allt mer framstår som ett museiföremål.