Överallt ligger sopkassar, trasiga kartonger och gamla tidningar. En väderbiten ursäkt för det som en gång var en cykel ligger raserad i ett hörn, strax intill skelettet av en gammal barnvagn. Vi befinner oss på en soptipp, någonstans i ett Sverige som gått förlorat.
Det är i den här miljön som Propellerteatern i Nyköping har förlagt historien till sin nya föreställning "Allt är holkat". Tre kritvita figurer står i förgrunden. Märkbart förvirrade rör de sig planlöst över området, på jakt efter, ja vadå?
– De är skal som prövar olika identiteter. Det kan vara en vd för ett stort företag eller en livscoach som försöker berätta vart lyckan finns, säger Anna Frölander, som spelar en av personerna.
Jerk Ohlson Westin, som också spelar en av personerna, flikar in:
– De här tre karaktärerna lägger ingen värdering i det de prövar och det är inte riktigt specificerat heller vad de letar efter.
[fakta nr="1"]
Manuset har skrivits av Frölander och Christer Eriksson, som vill rikta strålkastarljus på samtidens hets efter lycka och människors driv till att "bli något".
– Det är en slags reaktion på hur det ser ut i samhället. Vad är det vi matas med hela tiden, vad är det vi ska ta in och leva upp till? Det är ett ifrågasättande av allt från kapitalism till kungahuset till livscoacher.
Det låter mörkt, vilket det också är, men föreställningen drivs också framåt med en stor skopa humor – kanske ett grepp för att uthärda den dystopi som skildras.
– Jag tror att många kommer tycka att det är komiskt för att det är draget till sin spets, säger Magnus Lövgren, som axlar rollen som den tredje karaktären i föreställningen.
Arbetet med "Allt är holkat", förklarar Frölander, har oundvikligen lett till att hon själv börjat fundera över sina livsval.
– Jag har nog ändå börjat reflektera mer över vad jag gör, 'hur många timmar sitter jag vid facebook till exempel, och inte gör något vettigt'. Att man bara dövar sin tid på något sätt, det kan vara ett tv-program också. Vad berättar det för mig liksom?
Ensemblen vill att samma funderingar ska landa hos de som går och ser föreställningen, och ser gärna att det blir en diskussion efteråt.
– Man hoppas ju att folk går hem och tänker 'vad håller vi på med, vad kan man ändra på, innan det är för sent', säger regissören Linda Söderlund Krogsaether.