Publiken fick det den kommit för
Det är lätt att glömma bort att han bara är en 24-åring från Red Dear, Alberta, Kanada. Den uppmärksamhet Trent Hunter fick när han skrinnade in på isen för sin första match i Rosvalla får han inte ens i New York Islanders.
Nu är han plötsligt den store superstjärnan med allas blickar på sig och innan han hunnit gnugga jetlagen ur ögonen förväntas han leverera.
Trent Hunter kan inte gå på vatten. Det var den tanken som susade i skallen när vi hade hunnit halvvägs in i matchen mot Huddinge.
Fast fan vet.
Målen han gjorde som betydde 42 och avgjorde hela matchen var precis det som publiken satt och väntade på. Den stackars Huddingebacken såg ut som en kona när Hunter trappade runt och vräkte sig in framför mål.
Det är sådana mål Trent Hunter är här för. Något säger mig att det kommer mera. Han var en av NH:s bästa spelare redan i sin andra match.
Han tacklade inte lika sanslöst uppoffrande och hårt som i debutmatchen i Nybro i onsdags. Säkert höll han igen medvetet. Trent fick matchstraff senast (det berodde förvisso på en olycklig slump) och ville inte gärna belasta laget med omotiverade utvisningar. Eftersom han inte spelar några boxplay blir det begränsat med istid om han ska sitta i utvisningsbåset. Jag tror att han bemödade sig så gott det gick att vara på isen hela vägen.
Han är en briljant fysisk spelare ändå. Där var någon situation när två Huddingespelare klängde som apungar i Hunters armar men kanadensaren bara åkte vidare och fick iväg ett helt okej avslut.
Jag tror jag vet vem som vinner armbrytningstävlingen på NH:s julfest.
När lagmaskineriet hackar och energinivån är på upphällningen, det är då killar som Trent Hunter behövs som bäst.
Man ska inte glömma de andra matchvinnarna. Patrik Wallenberg har uppenbarligen fått tillbaka all den speed han hade tidigare i höst och vilka läckra mål han gjorde i går.
Niko Halttunen är Niko Halttunen och har varit NH:s genomgående bäste spelare den här säsongen. Kyligt att sätta straffen när han själv blivit nedriven och publiken skanderade Hunter-klapp-klapp-klapp.
Antti Koponen är en man för elitserien om han bara blir lite vassare framför mål.
Det hade varit intressant att se Koponen som center i Hunters femma. Men kanske är det dumt att spräcka kedjan med de finländskt klingande namnen som varit så framgångsrik den här hösten.
Det fanns fler individuella ljusglimtar igår. Johan Asplund, Ronny Björlin, många. Men som lag var NH ängsligt och lite valhänt. Spelare tog konstiga beslut när det inte behövdes några beslut alls. När NH tappade farten från matchinledningen fick Huddinge onödigt mycket att säga till om.
52 är snygga siffror men det var ju faktiskt otäckt nära att samma gamla förbenade Huddinge hade satt käppar i hjulet igen. Lyckligtvis kom de där avgörande individuella prestationerna på slutet.
Nu har Nyköping börjat bygga en prydlig segersvit trots att det varit sura och håriga matcher. Samtidigt fortsätter Växjö att göra bort sig. Det börjar verka superallsvenskan, banne mig och det gör det med vetskapen om att det finns mer att plocka fram.
Det är faktiskt så att Nyköping kan åka till Växjö på onsdag och känna att det är hemmaplaget som har precis all press på sig.
Så jobbar vi med nyheter