Publiken ville inte släppa Thörnqvist
Efter ett lugnt instrumentalt potpurri av välkända Thörnqvist-melodier gled han in, mannen och myten, Owe Thörnqvist himself. Stilrent klädd i svart kostym och med mörka solglas tog han redan från början plats på scenen lika självklart som man kan misstänka att han alltid gjort.
Hela 78 år har han hunnit bli och för en oinvigd kan han vara lätt att avfärda som en skojfrisk föredetting från ett svunnet revy-Sverige.
Och visst, det går inte att komma ifrån att låtar som Varm-korv Boogie känns hopplöst fjantiga i vår tids kontext. För att inte tala om den aldrig sinande strömmen av tonsatta fräckisar som framstår som hämtade ur en tid innan ordet kvinnosyn ens var uppfunnet.
Men han har annat på sitt samvete också, vilket på Culturum kanske framgick allra bäst när Owes turnépartner Jenny Silver gästade på solosång i När min vän, kvällens i särklass snyggaste låt som i original sjöngs in på det tidiga 60-talet av ingen mindre är Monica Zetterlund.
Även nya texter om multinationella företag vars lönsamhet går ganska lönsamt över lik och satiriska betraktelser över dagens skolpolitik fick oväntat ta plats i programmet.
Med teatraliska gester visade Owe att han ännu brinner för att uppträda och göra det bra, stadigt uppbackad av Staffans Alléns Kvartett som skötte både komp och kör klanderfritt.
Men tonvikten låg förstås på gamla klassiker som Rumba
i Engelska parken, Ett litet rött paket, Alpens ros och givetvis Dagny, som för övrigt föregicks av en mycket lång historia med otaliga inbakade fräckisar.
De flesta i salongen fick nog sin speciella ögonsten framförd under kvällen även om två timmar inte på långa vägar verkar räcka till för att gå igenom Owes alla publikfavoriter.
Det var med en tydlig ovilja publiken till sist släppte honom av scenen. Det här var den sista föreställningen på denna turné ihop med Jenny Silver men av allt att döma var detta inte det sista vi såg och hörde av den svenska rockens fader.
Så jobbar vi med nyheter