Allt började under gymnasietiden. Gabriella hade svårt att fokusera på vad en del lärare sa under lektionerna, och hon började kludda i sina anteckningsböcker.
– Jag hade speciellt en lärare som hade en så len röst att det lät som ett avslappningsband, så för att kunna koncentrera mig när hon stod och berättade om kupoler eller något annat tråkigt så behövde jag ha något att göra samtidigt. Jag vet inte om jag hade läst någonstans att man kunde börja teckna eller hur det var, men jag började i varje fall och sen har det bara fortsatt, säger Gabriella och fortsätter.
– Jag har fått en del skit genom åren från lärare, att jag inte lyssnar och så, även i vuxen ålder eftersom jag inte pluggade för så länge sedan, men jag måste göra det för annars zonar jag ut.
Små intrikata mönster växer sig allt större och olika symboler vävs in i ”kluddet”. De bästa alstren från skoltiden finns sparade liksom allt nyproducerat material.
– Jag ritar väl inte så snyggt, men ritar man mycket saker nära varandra så blir det ganska snyggt när det blir klart.
Gabriella skrattar.
– En stor sådan här tavla kan ta fler månader att göra. Man får göra lite i taget, säger hon och visar.
På håll kanske det bara ser ut som ett virrvarr av olika saker, men går man nära hittar man lite dolda budskap.
– Det är det som är roligt med de här, att man hela tiden kan hitta något nytt.
Vi befinner oss i familjens hus utanför Stigtomta. Solens varma vårstrålar lyser in i kök och vardagsrum. Någon studio har Gabriella inte utan hon tecknar där hon kan. Framför tv:n är till exempel ett bra tillfälle, säger hon.
Mönstertecknandet har övergått i dot work, det vill säga punktkonst, vilket egentligen kan jäm-föras med en tatuering. Punkter bildar figurer och beroende på penntjocklek och antalet punkter på ett och samma ställe kan man skapa ett konstverk.
– En sådan här liten svamp tar ändå runt två timmar att göra, säger Gabriella.
Det konstnärliga finns i Gabriellas ådror. Hennes morbror, Fernando de la Jara, är en känd peruansk konstnär. Ett av hans konstverk hänger i den kombinerade matsalen eller vardagsrummet.
– Han bor i Tyskland och Peru, men jag vet inte om jag influerats så mycket av honom. Jag tycker att det är kul att teckna och jag har mått bra av det. Att måla är lite som terapi, säger hon.
Apan och kvinnan på oljemålningen som de la Jara har gjort är helt klart ganska långt från Gabriellas teknik. Hon gillar svart, vitt och grått, vilket även syns i huset, men har även provat på lite akvarellmålning.
– Det var när jag fick barn. I barnrum ska man ha lite färg, det ska vara lite lek och så.
Det var då mössen kom in hennes liv.
– Jag brukar snöa in mig på vissa saker. Ett tag så var det kaktusar och så var jag inne på fiskar eftersom min sambo fiskar, men gäddor är ju inte så kul att göra, säger hon och visar i stället några valar och en haj.
De trängs med olika luftballonger som antingen avslutas med en rolig kopp, eller med en traditionell korg.
Än så länge säljer hon inte riktigt sin konst, utan gör saker till släkt och vänner. Små födelsedagskort och liknande.
– Jag har fått en beställning till ett dop. Det är nog mitt hittills bästa jobb och jag tog inte ens någon kopia på det, säger hon.
Men Gabriella har även gjort ett skivomslag till Nyköpingsgruppen Fru Fortuna.
Gabriella har alltså peruanskt påbrå. Mamma kommer från Peru, pappa är svensk.
– De gifte sig nog med varandra för runt 40 år sedan. Pappa var på semester i Sydamerika och så gick det som det gick. Blonda killar sågs tror jag lite som gudar där nere, de var svåra att motstå, plus att min morsa är dösnygg så det var en win-win, säger hon och ler brett.
Själv är hon sedan några år tillbaka sambo med Jonnie Kjellberg. Båda jobbar med barn och ungdomar, något som Gabriella från början kanske inte hade tänkt sig.
– Nej, jag ville jobba med vuxna. Det verkade för läskigt att jobba med ungdomar, de är ju så kaxiga tyckte jag då. Men sen blev jag frälst: De är helt underbara, säger hon.
Gabriella började som praktikant på Musik- och samtals-
studion i slakthusområdet i Nyköping för tre år sedan och är nu fast.
– Vi jobbar med ungdomar som av olika anledningar mår dåligt. Något som till exempel kan ta sig uttryck i bristande närvaro i skolan, ökad risk för missbruk, kriminalitet, självskada eller dylikt. Med hjälp av musik eller annan estetisk verksamhet så kan man vända en negativ spiral och med hjälp av skapandet få en människa att växa. Det gäller alla, inte bara någon med psykisk ohälsa. Vi jobbar inte med behandling men det vi gör är i allra högsta grad behandlande.
Man skulle kunna byta ut musiken med konst också, eller hur?
– Helt klart, och jag rekommenderar alla mina ungdomar att teckna som jag. Det var ju så jag lyckades behålla koncentrationen i de teoretiska kurserna.