SN träffar Bitte under filmfestivalen i Stockholm och hon berättar om sin pappa konstnären Janne i Eka som dog för tio år sedan. Mamma Ingrid flyttade från Hälsingland till Gnesta.
‒De möttes på Solbacka. Stjärnhovskillarna hängde vid skolan och mötte tjejerna som jobbade i köket på den tiden, berättar Bitte.
Under uppväxten i Stjärnhov var föräldrarna väldigt öppensinnade inför Bittes och hennes två systrars konstnärliga skapande. Men det var efter gymnasieåren som allt hände.
‒Jag träffade en kille och flyttade hem till honom i Nyköping. Det var fantastiska två år! Där fanns en bubblande Do it Yourself-rörelse, Alla jag lärde känna spelade i band och gjorde fanzines.
‒Mitt första möte med en enorm subkultur, att skapa kultur var ett sätt att umgås. Den tiden satte stort avtryck i mitt kreativa yrkesliv.
Därefter blev det studier i genusvetenskap vid Södertörns högskola - från radikalfeminism till ett mer teoretiskt feministiskt uppvaknande. Efter konstudier på Paletten så sökte hon till Konstfack och kom till sin stora förvåning in.
‒Just det året beslöt Konstfack att kvotera in folk från olika marginaliserade grupper. Så klassen bestod av folk i olika åldrar med olika etnisk- och klassbakgrund, även andra konstformer som graffiti och serier.
Med en fil kand i bakfickan efter konststudierna öppnade hon bokhandel på söder.
‒Hallongrottan erbjöd både kulturevenemang och tidskrifter som låg rätt i tiden med fokus på feminism och hbtq - homo- och bisexuella, trans- och queerfrågor.
‒Då träffade jag många äldre som kom in och berättade öppenhjärtligt om sina erfarenheter. Deras perspektiv var fantastiskt att få ta del av.
2010 klev hon återigen in på Konstfack, denna gång på masterutbildningen. Anledningen var att det nu fanns en professor i illustration som var serietecknare.
‒Serier är ju en sofistikerad konstform. Så jag hoppades bli förlöst av professorn med ett seriealbum. I stället blev läraren föräldraledig.
Bitte gjorde i stället film med några kompisar. Under Stockholms filmfestival 2014 var det världspremiär för kultfilmen Dyke Hard, en burlesk lågbudgetfilm med lesbiska hjältinnor och som hyllades av kritikerna.
Med filmen och Konstfack som kvitto på sin kompetens så fick Bitte ett bidrag från konstnärsnämnden för sin bok om äldre hbtq- personer baserad på djupintervjuer hon gjort.
– Det var väldigt frispråkigt kring sex. Kanske för att när det våldsamma förtrycket var som starkast i samhället så fanns en omedelbar förtrolighet i denna grupp.
I boken möter vi fiktiva karaktärer som finskspråkiga Marja som levt med kärleken Ann i hela sitt liv men utåt sett endast var väninnor. I boken möter vi även motsatsen, Ingela, som vuxit upp i 1970-talets Lesbisk front med "lär känna din vulva".
I boken figurerar även den promiskuösa gaymannen och han som till slut vågar ligga nära och se kärleken djupt i ögonen, medan tiden går.
För Bittes del har hon redan klivit in i ett nytt kapitel eftersom hon nu vikarierar som lärare på Konstfack.
– Jag ska med min erfarenhet av normkritiska frågor försöka visa hur man kan jobba med frågorna rent konstnärligt.
Förlaget som satsar på bra serieromaner
Syster förlag i Sköldinge drivs sedan 2014 av serieskaparna Åsa Grennvall och Sofia Olsson. Deras idé är satsa på det som kan kallas litterära serier för vuxna.
Bägge har tidigare publicerats på det stora Galago förlag men kan nog ses som pionjärer eftersom de är kvinnor OCH förlagsredaktörer numera.
‒Vi såg behovet av bra serieromaner efter att Optimal förlag försvann 2013 och som var en slags plantskola för alternativa serieskapare. berättar Sofia Olsson, som själv uppmärksammats för seriereportaget Hetero i Hägersten.
Eftersom Åsa Grennvall bor i Katrineholmstrakten och är serieskapare på heltid så finns förlaget och boklagret i Sköldinge sedan 2014.
Åsas bok Deras ryggar luktade så gott är utgiven på det egna förlaget och en skildring av en uppväxt på 1970-talet med två föräldrar som i princip enbart klarade av barnet när det höll sig ur vägen. En bok som fick ett varmt välkomnande av kritikerkåren i Sverige.
Förlaget satsar även på olika serieteknik. Innan jul väntas båtbyggaren Karin Gafvelins episka berättelse Djupet om segling.
‒En serie som är framristad på skrapkartong vilket ger ett resultat av ett slags grafisk estning.
‒Det var riktigt spännande att redigera den eftersom den innehåller så många fackuttryck, konstaterar Sofia Olsson.