Rally en lika kär lek trots våldsam olycka
Han satt på en sten exakt 28 meter från vägen, övertygad om att han var i säkerhet. Men Niclas Gustavsson hann aldrig reagera när rallybilen kom farande. Åtta år efter olyckan som höll på att kosta honom livet är Vrenakillen fortfarande lika förälskad i rallysporten.
Kläderna han bar den 3 september 1994 har han fortfarande kvar. Där finns hjulspår från knät och upp längs den vänstra sidan. Han hade tur i oturen, hade smällen tagit mitt på hade han förmodligen inte levt idag.
Det finns en del att läsa i läkarjournalen. Allt förstår jag inte ens. Idag har jag fortfarande nedsatt rörlighet i armbågen och det smärtar i höften när jag anstränger mig. Men jag begränsas inte särskilt mycket.
Han hade precis börjat gymnasiet när olyckan inträffade. Han fick stanna på lasarettet en månad och var inte tillbaka på Gripenskolan förrän efter nyår.
Själva smällen minns Niclas ingenting av.
Jag vet att jag var ute på tävlingen och jag vet att jag var på den sträckan och pratade med folk. Jag låg nedsövd i fem dagar. Minns inte ens vad jag tänkte när de väckte mig, bara att hela släkten var där.
Kraschen finns på film. En annan i publiken stod och filmade med videokamera när avåkningen skedde. Niclas har sett den flera gånger, men känner ingenting speciellt. Han har varit ute i kurvan i Vevelslund utanför Vrena, men känner ingenting speciellt då heller. Och inte tycker han att det är otäckt att prata om olyckan.
I och med att jag inte kommer ihåg någonting så känner jag heller ingenting. På filmen syns det inte särskilt bra vad som händer. Min kusin satt jämte mig på stenen. Honom hade jag visst knuffat undan, men det syns inte det heller. Man ser att bilen åker av och sen är det en massa folk som springer omkring efteråt.
Niclas pappa stod på ett annat ställe längs med sträckan. Han tog sig till målet sedan han fått beskedet att en olycka skett. Där fick han stå och vänta på ambulansen utan att veta om sonen var vid liv eller inte. Ingen visste hur illa det egentligen var.
Niclas skulle aldrig drömma om att klandra motorsporten för olyckan.
Jag har varit på svenska rallyt där folk går omkring på vägarna med barnen på pulka. Ett annat fel är när folk går med ryggen mot värdriktningen och har motvind. Då hör man bilarna dåligt och får bråttom att ta skydd. Det är inte sportens fel. Själv var jag på fel plats vid fel tidpunkt. Jag hade lika gärna kunnat krocka med en älg. Det hade kunnat vara mitt på en raksträcka och en bil som plötsligt tappat hjulen. Vad som helst kan hända vart som helst hela tiden.
Men han är mer försiktig när han är ute på tävlingar idag.
Jag skulle aldrig sätta mig på samma ställe igen, även om man tycker att 28 meter borde räcka. Det stället är förbjudet för publiken numer. Jag tänker mycket mer på hur jag själv och andra står när jag är ute på tävlingar idag. Många står faktiskt väldigt tokigt.
Niclas har varit på väg att ta rallylicens själv och kör folkrace, som är betydligt billigare. Dessutom har han vid ett par tillfällen åkt med som kartläsare och han arbetar som funktionär när SMK Nyköping arrangerar tävlingar.
Det är en speciell atmosfär på rallyn, allt folk ute i skogen. Jag känner många som håller på. Jag är impad av hur folk kan kontrollera bilarna. Det är mycket som är kul.
Så jobbar vi med nyheter