Rariteter och hjärterörare
En fin tradition har det redan hunnit bli att Filharmoniska Sällskapet samarbetar i Culturum med Nyköpings Kammarkör. Därigenom kan publiken få lyssna till de stora verken för kör och orkester, sakrala såväl som profana.
Därför kunde det gärna varit ännu mer fullsatt i lördags, men glädjande nog var det i alla fall lite extra välfyllt i de flesta bänkraderna.
Det grandiosa och nya denna gång var att satsningen på Mozart inte gällde Requiem utan den stora mässan i c-moll. (Vad jag vet har den aldrig framförts tidigare i Nyköping.)
Dödsmässan har ju kommit att tas upp på spelprogrammen världen över så ofta att den orättvist överskuggat det åtta år yngre verket, som av åtskilliga kännare hålls för att vara minst lika bra musik.
Och det behövdes inte många toner i Culturum förrän mina öron var på helspänn och jag lyssnade också med hjärtat.
När Mozart skrev i c-moll brukar det vara allvar, men här hade han lite extra mycket på gång: att låta hustrun Constanze få något extra vackert (och svårt) att sjunga; att imponera på hemmapubliken i Salzburg; att försonas med sin jordiska fader Leopold och tacka sin himmelska för det lyckligt födda barnet.
Men inget av detta behövde man egentligen veta i lördags. Det räckte så bra med att se och höra hur de medverkande gjorde sitt allra bästa för att göra den storslagna musiken rättvisa.
Riktigt ända fram nådde inte satsningen, det hördes ibland från orkestern och någon gång också från kören.
Men det var inget som på allvar minskade behållningen, och kören klarade kraftprovet med en lång fuga följd direkt av Credo.
Skönt var det också med en så säker och rutinerad dirigent som Per Andersberg.
Han tog ett välgörande rörligt tempo i kyriet; lät gloriat glänsa med pukor och trumpeter i ljusaste dur; betonade de djärva kaosharmoniföljderna i gratias-delen; likaså oron i det dubbelpunkterade misereret och fick fram bönen från de syndfulla människorna där på slutet på ett starkt gripande sätt.
Och när spelet en gång kom snett var han kall och klok att direkt slå av och ta om.
Då stör en sådan sak egentligen inte alls. Inte mig i vart fall.
Fyra ungdomliga soloröster lyfte helheten mot professionell nivå, likaså hornen och basunerna.
Före paus var bästa musiken i särklass uvertyren till Olympie av Joseph Martin Kraus. Av mellanaktsmusikens rariteter var en del lite tråkig, annat mer spännande fyllt av Sturm und Drang; roligast en marsch för de bara oboer, klarinetter och fagotter.
Än mer raritet var Mozarts frimuraradagio i c-moll, en Meistermusik för manskör och orkester med text ur Predikaren, intressant mest som prov på kromatiskt svävande kaos som blir till ljust dur-slut.
Så jobbar vi med nyheter