Dö ung om du vill bli berömd. Under oklara omständigheter. Då ökar dina chanser till en plats i Hall of Fame.
Så cyniska tankar hörs ibland. Korkat är det förstås. Delvis stämmer det ändå på Glenn Miller, som föddes för 110 år sedan och bara hann bli fyrtio år. Ändå turnerar i dag fyra officiella orkestrar i världen och spelar hans originalnoter. Alla andra normala storband spelar ändå odödliga låtar som Moonligth Serenade och In The Mood.
Glenn Millers storhet varade bara fem år, innan han omkom i det lilla flygplan som försvann med honom över Engelska kanalen till en konsert julen 1944 i det befriade Paris.
Jan Slottenäs har lyckats med något stort när just hans orkester sedan flera år har licens att spela i Norden och Frankrike.
I lördags var det dags för Culturum och det årliga gästspelet, och en stor publik hade satsat eftermiddagen och rätt många hundralappar i entré för att se och höra hyllningen till Glenn Miller 110 år.
De flesta blev nöjda, gissar jag, och jag med i det stora hela. För här kom Chattanooga Choo-Choo och A String of Pearls, och många andra av de mest älskade låtarna. Med härligt spel, rätt sound, show och vibrato och klarinett överst. Plus Samuéla Burenstrand och Jens Berggren som flirtiga vokalister.
Ett stort plus för att pärlbandet också rymde ovanlig, upphottad swing som Sun Valley Jump. Och tvärtom med lugna Moonlight Sonata, som visade vad en arrangör kunde göra med Beethoven. Kul också med fem klarinetter till softade slutet.
Stiliga att se på var de, musikerna i mörkblått och knallrött. Och de fick showa med sina instrument och hattsordiner i olika rörelser och gå fram till rampen och spela utantill. Roligt!
Men gärna mer koordination och mer utstrålning! Mer kläm i sång och fingerknäppningar etc. Det blir liksom blekt annars. Och duktige Klas Toresson blev överutnyttjad denna kväll som tenorist och vokalist.
Kanske har det med trötthet att göra under ständigt spelade, som det var för Miller själv och hans band. Säkert blir man också som musiker påverkad av att spela nästan samma program, bara korta solon eller en imitation av ett nedskrivet solo. (Peter Lindhamre lade dock in hela sin själ i det berömda trumpetsolot!)
Även kapellmästaren själv, Jan Slottenäs, visade trötthetstecken med att kixa lite. Som presentatör var han mycket välförberedd men behöver träna upp mer showmanship, berätta mer personligt och mindre Wikipedia.
Drivande swingmotor hela kvällen var Mikel Ulfberg, som lät trumman dåna i fantastiska St. Louis Blues March. Trumpeterna missade aningen första insatsen men spikade resten. Vilka kraftpaket!