Rättigheterna som världen slåss för

Så självklara verkar de mänskliga rättigheterna i dag att man lätt får för sig att de funnits i alla tider. Sanningen är att de inte finns överallt ens i dag. På sina håll är rättigheterna inte ens värda pappret de är skrivna på.
I en samtida debatt hävdas det också emellanåt att de är ett västligt fenomen, ett nytt verktyg i raden för väst att vidmakthålla sin dominans över resten av världen.
På lite närmare håll diskuteras Muhammed-teckningar och huruvida man får klä sig som man vill i alla situationer. Får man bära burka och ring i näsan, eller finns det av goda skäl inskränkningar i olika rättigheter?
Lite klokare blir man kanske efter att ha läst Ove Brings bok ”De mänskliga rättigheternas sväg”. Utvecklingen visar sig ha skett ryckvis och påfallande ofta som en reaktion på fasansfulla brott mot mänskligheten.
Slående är hur man många gånger tänkt helt pragmatiskt kring de mänskliga rättigheternas utformning. Kanske är det därför det blir så svårt när olika rättigheter kolliderar.
Ta exempelvis diskussionen om omskärelse. Barnet har en mänsklig rättighet till sin kropp, men föräldrarna har rätt till sin religionsfrihet. Slutsatsen? Ibland får föräldrarna rätt, ibland barnet. Förvirrande visst, men det illustrerar också hur saken kanske mera har karaktär av en pågående process, än en slutgiltigt cementerad sanning. Och alla gör bäst i att fundera över saken, ty rättigheterna är under ständig attack, också i Sverige.
Som de mänskliga rättigheterna är skrivna i dag, går de tillbaka till 1948, i en deklaration som det året antogs av FN. Deras historia är dock längre än så och börjar i själva verket sin vingliga väg i öst, i Assyrien, 1750 år före vår tideräknings början.
I allt väsentligt har de mänskliga rättigheterna flera av sina rötter i öst även om betydande bidrag lagts till av västerländska tänkare genom seklernas gång. Något renodlat västfenomen kan man alltså inte tala om. Med det stora tidsspann författaren arbetar
med är urvalet svårt och många saker snabbehandlas eller förbigås helt.
Trots bokens omfång, närmare 700 sidor, saknar man exempelvis något om Code Napoleon. Ett par sidor med vad som faktiskt står i FN:s deklaration hade också varit på sin plats, då denna diskuteras flitigt.
Annars är Brings grepp att blanda historia och litteratur välgörande. ”De mänskliga rättigheternas väg” är en angelägen bok som förtjänar att
läsas utan stress, som kanske ger sin läsare nya insikter och som kan ses som ett välgrundat inlägg i en diskussion som
aldrig får ta slut.