En viss bävan ligger i luften när publiken bänkar sig för att se premiären av musikalen "My fair lady" på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholms stora scen. I ljuset av den senaste tidens #Metoo-uppror är berättelsen ett minfält. Den handlar om den fattiga och outbildade blomsterflickan Eliza Doolittle (Nina Zanjani), som plockas upp av den betydligt äldre Higgins (Johan Rabaeus), självtillräcklig och socialt inkompetent professor i lingvistik, för att ingå i hans experiment - att på sex månader lära sig bemästra det engelska språket så bra att hon kan smälta in i den brittiska överklassen. Med på resan är även språkprofessor Pickering (Richard Fuchs), som ingår ett vad med Higgins om att stå för alla kostnader för experimentet om det lyckas.
Mansplaining, kulturprofiler och objektifiering. Redan här finns en rad problem som grundar sig i patriarkala strukturer och klassförakt. Eliza ska modelleras efter Higgins ideal. I hans ögon saknar hon eget värde på grund av sitt kön, sin klass och sin brist på bildning.
Men varför skulle hon ställa upp på det?
Jo, Eliza saknar självförtroende och ser inga möjligheter att komma bort från livet i Londons slum, fostrad som hon är av den egoistiska, ansvarslösa fylltratten Alfred Doolittle (Magnus Uggla), som behandlar hennes som skit och super upp de pengar hon tjänar på att sälja blommor på gatan. Hennes drömmar sträcker sig till att en dag kunna få ett jobb som biträde i en blomsteraffär.
Det som skulle ha kunnat vara sjukt mossigt och obehagligt blir i stället rykande aktuellt - och roligt.
Under sina sex månader i Higgins laboratorium lär sig Nina Zanjanis färgstarka Eliza inte bara att behärska språket genom Higgins "spanska räven rev en annan räv"-pedagogik. Hon utvecklas som människa och kräver respekt av sin omgivning, men tvingas också, som de allra flesta klassresenärer, inse hur svårt det är att hitta en självklar plats i tillvaron.
Johan Rabaeus gör Henry Higgins till en stel och asocial nörd, som inte själv förstår hur han påverkas av Elizas närvaro förrän det är för sent.
Att Magnus Uggla med sin starka utstrålning och pondus är underhållande som rumlande sopåkare är ingen överraskning. Det är i stället scenografin, kostymerna och koreografin.
I nästan varje scen medverkar ensemblen som en del av den i övrigt sparsamma rekvisitan, vilket gör att det aldrig blir stillastående eller tråkigt. Elizas första möte med överklassen under kapplöpningarna på Ascot måste vara det snyggaste och roligaste musikalnumret som går att se i Stockholm just nu. Och musikalens uppfriskande slut är värt ett musikalbesök bara det.