Satsningen på en turné som denna verkar bergsäker. För många i Sverige är det långt till musikalscenerna. Och när det väl är succé är det ibland hopplöst att få biljett. Hellre då satsa femhundra på en kväll på hemmaplan, som den i går i Culturum i Nyköping. Och dessutom få bara en lång rad av de allra mest kända sångerna och duetterna ur de allra mest kända verken från Broadway och Londons West End.
Dock finns det risk för övermättnad på godis, så lite mer nytt och okänt kunde de vågat.
Men nog verkade den fullsatta publiken nöjd alltid och blev bara mer och mer uppvärmd (fast rätt trög i början – man brukar ge alla artister en entréapplåd, liksom).
Och nog är hela konceptet som en saga i sig själv, just det som är det bästa med många musikaler att du är bra som du är, skönheten finns inuti, och någonstans finns en plats för oss också.
Så det är uppenbarligen ljug i låten New York, New York, att den som gjort succé där också gör succé var som helst. Åtminstone var det svårt för Viktoria Tocca att återvända till Sverige och få roller. Då hyrde hon Berwaldhallen för en konsert som sedan blev till denna mångåriga turné med lite olika deltagare.
Proffsigt lät det och med tryck i sången. Men det måste man bara kräva också av artister som dessa. Och det finns några invändningar som kan klaras av omedelbart. Ljudet i Culturum är svårt för gäster som gärna drar på mer än salen tål. Ljuset var förvisso påkostat som stor show, men varför så mycket rött och magenta på artisterna? Gunilla Backman fanns bara på affischen, och den nya tyska musikalen Elisabeth dök aldrig upp, vad jag hörde.
Sedan är det tveksamt med så starkt pådrag i kärleksduetten ur West Side Story. Tony och Maria är liksom blyga tonåringar. Varför alla fem på scenen och varför höjningar och så hårda trummor?
Nå, åldern kan de inte rå för, och när de drog igång Grease-hiten You're The One That I Love var det med sådan glädje att minnas tonåren att jag förlåter dem.
Emmi Christensson var ljusast av damerna, aningen sliten högst upp och finast som Skönheten. Laila Adèle var ett rivjärn av energi i sådant som Fame, Malena Tuvung en skön vilopaus med Memory ur Cats.
Niklas Asknergård har en fantastisk hög musikalröst och bjöd på Fantomen och Michael Bublés succésång, men det var med Roberts sång från Duvemåla som han visade sin allra starkaste satsning, i röst och gestaltning av de hemska minnena.
Emil Sigfridsson har en minst lika fantastisk röst, med mer barytondjup, spelade gitarr ur en kommande rockmusikal och sjöng så man nästan, men bara nästan, glömde Frank Sinatra i New York, New York, och var som allra bäst i Chess.