Sångarna stiliga i svart och varmt julrött och några fler än sist. Fem lysande stjärnor över deras huvuden mot en blåsvart himmel. En julgran och blomsteruppsatser på scenen plus ett stort antal färgglada paket.
Nog var det stiligt ordnat i går i Culturum inför Kammarkörens julkonsert. Högtidligt och kyrkligt mest var det vi fick höra med psalmer och dalakoralen Bereden väg för Herran, och i mitten av allt kom Stilla Natt, som kunde svaja ibland eller ha någon röst som stack ut men växte mot en vacker och viktig slutstrof.
På samma sätt växte också Nordqvists intensiva Jul, jul, strålande jul fram mot en tillbedjande sistastrof.
Damerna lyckades fint med det innerliga och enkla i Wikanders Det brinner en stjärna, medan herrarna började rätt ostadigt och murrigt i den urgamla franska sången till Immanuel.
Piano ibland och även i några fall slagverk skapade klanglig omväxling, ja försiktig festivitas i Öhrwalls arrangemang av Kungarnas marsch och visade dessutom att kören inte frestades att sjunka i Harold Darkes In the Bleak Midwinter. Bra.
Lite julmys fick vi också höra, till och med en påminnelse om bjällerklang i slutet av Mel Tormés Christmas Song. Men här borde kören ta ut svängarna mer, njuta av stämföring och ”fancy chords” och gärna också höras och synas gladare när det handlar om ”lots of toys and goodies” medan familjen rostar kastanjer framför öppna elden. Och när nu kören INTE är i en kyrka kunde något mer klämmigt platsat.
Bra var det att ett tiotal ur kören delade på uppgiften att presentera och läsa texter i form av rim på paketen. På det viset var också Rydbergs långa dikt om Tomten uppdelad och band fint ihop senare delen av programmet.
Men, det hjälps inte, svunnen är tyvärr den tid då alla i kören var skolade att sjunga på samma sätt. Solisternas sångteknik var också varierande, vilket förstärktes när de använde mikrofon. Hårt sagt kanske, men måste påpekas.