Tänk så fort åren går. Revygänget i Oxelösund spelar just nu sin artonde nyårsrevy fast med premiär först i lördags kväll. Men det är bara bra, så den inte krockar med alla andra.
Det här är en lokalrevy när den är som bäst med bra musik och fokus på vad egna politiker och tjänstemän har gjort för dumheter. Och det är en hel del sådana, och de framställs vasst som vore de alldeles korkade.
Samtidigt är revyn gjord med mycket kärlek till den egna lilla staden och så tydligt förklarad att man i de olika revynumrens slut, om inte förr, vet vem som gjort vad och kan gapskratta.
Ett klurigt nummer som dessutom är stumfilmsroligt i sin mimik och perfekta tajmning handlar om Oxelöloppet. Det är en prestation att sätta in ett sådant i en situationskomik.
En del annat i början är väl så där, men rikspolitiken bara måste avhandlas. Liksom den varma sommaren och allt som var förbjudet. Men här kommer en hel del av revyns typiska ingredienser fram i form av vansinniga infall och tvära kast.
Naturligtvis måste revyn uppmärksamma stadens riksdagsledamot och hennes befordran, och har Amanda Franzén i rollen och lyckas i sången få alla stavelserna på plats i hennes långa namn.
Men från och med finalen till akt ett flyter det på allt bättre. Den finalen visar hur tokigt det kan bli när politikerna själva ska leva som de beslutat – alltså ut och sporta vid idrottsplatsen och sedan bada bastu eller kampa i skogen.
I akt två vill jag lyfta fram hur de lokala politikerna Dag och Bo filosoferar. Elakt är det, men plötsligt fördjupas allt när de inser hur skönt det är att vara i opposition i just det röda Oxelösund och aldrig behöva ta ansvar.
En av fullträffarna är Saras knytblus, som är en rivig sång med skönt elgitarrsolo och en BLUES, att ingen tänkt på det tidigare! Och finalen är lång och genomarbetad på rim och fin sång och dans allra sist.
Resten vill jag inte avslöja. Ni kommer att känna igen alla skådisars stamroller och märka att Cecilia Werner är extra glittrande. Niclas Beijar är revyns ankare och står för manus, musik och regi. Han och Terhi Iho Savolainen som äkta paret är jätteroliga i ett gräl som är på väg ner i Noréns äktenskapshelvete innan de backar.
Eva Ahlin och Nicklas Ericsson-Wahlström gör vass parodi på bortförklarande militärer som inte tror något av vad Ingela Wahlstams fågelskådare ser ute till havs.
Och just hon har väl hedersplatsen denna kväll i hyllningen till Mayvor Lundberg, vars porträtt hon finslipat genom alla år.