RECENSION / TEATER}Ångesten koncentrerad
Stickan i hjärtat av Line KnutzonRegi: John NorbergMedv: Marie Anstadius, Daniel Högefjord och Sara-Lisa BrännbergPropellerteatern på Nyköpings Folkhögskola
Kinkis och Spinkis i Stickan i hjärtat är två av dessa vilsna och ensamma. De möts i Kinkis tristgrå lägenhet dit Spinkis stormat in med pistol efter att ha stulit två torra leverpastejmackor på ett café och blivit jagad av en cafétant ända hem.
Det är ett gisslantagande som känns mer som ett desperat kontaktförsök. För om det är något människorna i Stickan i hjärtat saknar så är det mänsklig närhet. Däremot vill staten gärna ge dem så pass mycket rättvist tilldelad empati att de fungerar socialt. Till exempel genom att dela ut statliga skåpmammor som kan ta hand om de särskilt behövande.
När Propellerteatern nu sätter upp Stickan i hjärtat på Nyköpings Folkhögskola spelar Marie Anstadius den olyckliga Kinkis som kan ge en torr diagnos på sitt eget torftiga liv (jag har problem med hygienen), men varken kan ge eller ta emot kärlek. Hon påminner mest om en trotsig tonåring när hon svär och tjurar sig fram genom tillvaron, medan Daniel Högefjords Spinkis snarare känns som en hårt spänd stålfjäder när han långsamt försöker få en plats i Kinkis liv och hjärta.
De blir förstås genast konkurrenter om Kinkis nyanlända skåpmamma (Sara-Lisa Brännberg), trots att hon visar sig vara en alkoholiserad treo-missbrukare och oförmögen att skänka den minsta droppe moderskärlek.
Stickan i hjärtat är en absurd berättelse om svarta känslor i en sjuk värld, men slutet bjuder på det slags hopp som stavas k-ä-r-l-e-k. Trion på scen har en energi som gör att inte en minut känns svag eller oviktig.
Propellerteatern bjuder publiken på en timme koncentrerad livsångest, med skådespelare som skickligt gestaltar all den desperation och den tunna strimma hopp som texten bär på.
Så jobbar vi med nyheter