Men det är inte så bara det, för Kolonien som de kallar sig har hållit på i nio år och ska snart turnera i Storbritannien i en månad och sedan ett par veckor vardera i USA och Sydafrika.
Kolonien har också något att komma med. Verkligen. Tätt, tajt och med tryck låter det om deras spel, och om något ska framhållas så är det glöden från Anna Möller och hennes spelmansdrivna fiol, som sitter där alldeles självklar under hakan och inte hindrar henne från att sjunga.
Det mesta har de skrivit själva med diskussioner om hur text och musik ska vara. Så den grupp vi såg och hörde i går hade verkligen ett eget uttryck med tryck i stämsången bakom solosången och likaså ”wall of sound” med eftertryck från gitarr och basgitarr. Och en mångfald av rasslande och trummande slagverk från olika håll i världen, mäktigast från en stor djembe från Senegal, och med Mischa Grind som en GLAD energikoordinator bakom dem.
Alltså är vi långt ifrån varje form av kommersiell musik och även traditionellt överförd nationell folkmusik. För Kolonien vill riva murar och bygga broar. En sång handlar om flyttfågeln som kommer tillbaka till oss och därvid passerar en mängd gränser som inte finns i naturen. Framåt med sång för en bättre värld, sjunger de i en annan, och tror att mångfalden ska besegra enfalden.
Kvällen blir med andra ord ovanligt laddad av allvar efter det gångna valet och uppmaningar till politiker att lyssna och tala sig samman. Ja, deras låtar från valåren
2010 och 2014 bjuder på mycket moll och en ”kollektiv depression” som jag finner rätt svår att stå ut med.
Som tur är bjuder musiken ofta på lättnad i form av rätt mycket reggae, en hel del irländskt snabbt fiolspel à la jigs och reels.
Ändå måste jag tycka att bandets egna låtar var alltför likartade i uttryck och harmonik/tonarter. Alltså gärna mer sånt som den kroatiska visan helt a cappella eller slutets avskedssång med bara gitarr. Eller den norska spelmansduon. Eller kvällens enda kärleksvals, som den presenterades, men som var något mycket egensinnigt och poetiskt högtflygande.
Bäst av allt så att publiken också började glöda blev urladdningen med allt snabbare fioldriv i Full Rulle med alltmer extas i de många tempoökningarna. Suveränt!