Redan nu börjar racet mot OS
Tidigt i går morse satte sig Nyköpingskanotisterna Henrik Nilsson, Erik Lindeberg och den övriga VM-truppen i ett stekhett propellerplan i polska Poznan för att inleda färden hem. Medaljskörden stannade vid ett brons, men det gavs flera viktiga besked och nu inleds satsningen mot OS 2004.
När SN-sporten snackar med den norske toppkanotisten Erik Larsen i Poznan kommer vi direkt in på OS 2004.
Allt är inriktat mot OS-tävlingen på K2 1 000 meter. Sedan får vi se vad som blir bidistans för mig. Men ska man ta ett OS-guld måste man koncentrera sig på en enskild gren annars finns risken att man missar medalj överhuvudtaget.
Samma distans är nummer ett för Henrik Nilsson och Marcus Oskarsson. Mycket talar om en norsksvensk duell om guldet. Jakten kan börja.
Larsen menar att han och Nils Fjeldheim gjorde sitt klart bästa lopp i karriären när de vann finalen på K2 1 000 meter under VM, men också att OS-silvret som Nilsson och Oskarsson tog gjorde att Norge kunde slå Sverige i Poznan.
Vi gjorde ett dåligt OS och kom i gång med träningen mycket tidigare än svenskarna har kört på ännu bättre än tidigare tack vare att vi var så revanschsugna, menar Larsen.
Nilsson tog sitt längsta träningsuppehåll någonsin på hösten ända fram till vårvintern för vila den slitna kroppen mycket med tanke på OS 2004.
Men nu blir det inga flera upphåll, utan full träning ända fram till Aten-OS, inflikar Nilsson.
Ska man ha råd att satsa heltid på kanot duger inte en och annan VM-medalj. Det går åt en OS-framgång, som det silver Henrik knep i Sydney förra året.
Det stämmer. Ett VM är ju inte alls lika stort för omgivningen. Men vi vill vara med och ta VM-medaljer i Sevilla nästa år också, menar Henrik Nilsson.
Och från och med nu är all satsning inställd på K2. Inget annat, säger Marcus Oskarsson, som kände sig ruskigt seg under hela sitt K1-lopp på VM och blev långt efter kanotister som han slagit tidigare under säsongen.
I jakten på det perfekta loppet ingår en extrem automatisering.
Vid VM-bronsloppet på mera sprintbetonade K2 500 meter var allt uppgjort på förhand; från de två första paddeldragen till målpontonerna.
Ja, vi hade bestämt exakt vid vilken linje vi skulle gå på och så, så jag häppade (kanotspråk för att öka farten, reds anm) aldrig, förklarar Henrik.
Viktigare än taktik är naturligtvis en vägvinnande motor. Marcus är den uthållige. Henrik lite mera explosiv. Det ger en mycket bra utombordarmotor med fyra kolfiberskovlar till propellerblad.
Norska kanotister har ryktet av att träna oerhört mycket och långa distanspass.
Tränar ni mera än svenskarna?
Nej, jag tror inte att jag och Nils tränar mera, men kanske lite annorlunda...
Han är intresserad av hur svenskarna tränar, men mera förtegen om vad det där annorlunda egentligen är. Psykkriget har börjat och lär hålla på ända till sensommaren 2004.
Vi funderar inte på hur dom tränar, utan kör helt och hållet vårt eget race.
Men vi kommer helt klart att få dras med norrmännen många år framöver, säger Henrik Nilsson, som var lika imponerad över Norges lopp på dubbla distansen som besviken över sitt eget där slitaget efter nio VM-starter blev för mycket.
Nu är det svenskarna som är revanschsugna och mera noggranna att komma i toppform i K2:an till nästa mästerskap. Ta det som ett omen som skriver guld i Atenhimlen med en första mellanlandning på medaljpodiet i Sevilla-VM 2002.
Så jobbar vi med nyheter