Regissören som söker äventyr

Rammakaren Theodor i Torgny Lindgrens roman Till sanningens lov är en ung man som inte förstår sig på verkligheten. När Kjell Grede läste boken kände han genast att här fanns en berättelse som kunde bli en bra film.
Theodor är väldigt otids-enlig. Han kan inte göra om sig så att han passar in i vår tid, utan förblir precis den han är. Och han har ganska många sårbara känslor, såna som män annars ofta är bra på att dölja, förklarar Kjell Grede.
Det låter nästan som om han berättar om sig själv, medan han sitter hemma i köket i den gamla prästgården utanför Tystberga och pular med pipan som inte riktigt vill ta eld.
Jodå, jag kände igen mig själv i Theodor, medger Kjell Grede med en snett leende innan han lägger pipan åt sidan för en stund.
Frågan om hur man får den inre och den yttre verkligheten att gå ihop, har sysselsatt Kjell Grede ända sedan han gjorde sin första film Hugo och Josefin 1967.
Det där är en fråga vi måste brottas med varje dag, tills vi dör. Det är därför det är så svårt att vara ung. Det är då man måste träna sig på att hitta balansen mellan hur det är inuti och utanpå. En del lyckas aldrig.
Han plockar upp pipan igen, tänder en tändsticka som hinner brinna ut, och sitter tyst en kort stund.
Det är ju det svåra med livet. Att det samtidigt är så fantastiskt underbart och så fantastiskt svårt. Men det underbara är starkare. Det är därför man vill leva, trots allt.

Ett samtal med Kjell Grede vinglar sig gärna fram till frågor om livets svårigheter och möjligheter. Mer ordknappt redogör han för sådant som praktiska arbetsvillkor (filminspelningen var 50 dagar som de brukar) och känslan av att komma tillbaks som regissör efter tio år som rektor på Dramatiska Institutet (jag var lite ringrostig i början, men det gick över efter halva filmen).
Betydligt mer mångordig blir han när han berättar om sin vilja att skapa film som gör publiken lite osäker.
Jag vill inte att det ska vara så självklart vart man hamnar i en film. Det är inte meningen att publiken efter tre minuter ska kunna luta sig tryggt bakåt och känna att det här är en thriller eller en komedi och veta precis hur resten av filmen ska se ut. Verkligheten har inget tragedihörn eller komedihörn. Den rör sig helt fritt mellan massor av känslor.
I ena sekunden känner vi oss starka, i nästa är vi ledsna. Det är ingen ordning på oss människor. Att komma i kontakt med den insikten kan ge en känsla av befrielse.
Men hur går det då med dem som vill ha tvärsäkra svar och bestämda spelregler i en film?
De människorna vill jag ändå inte föra ett samtal med. De får väl läsa tidningen, så får de
säkra svar på allt de undrar.
Kjell Gredes sätt att göra film är äventyrligt även för honom själv.
Det är ju så med äventyr att man aldrig riktigt vet hur det slutar. Ibland blir det bra, ibland blir det mindre bra. Det måste man tillåta. Men jag har aldrig försökt göra några stora publiksuccéer. Jag är inte en sådan regissör.

Stora delar av Kommer du med mig då spelades in i Tystberga förra sommaren. Det var inte meningen från början, att inspelningen skulle bli hemma. Men det visade sig vara svårare än väntat att hitta rätt omgivning för berättelsen om rammakaren Theodor som stannar hemma i familjens verkstad och hans barndomsvän Paula som ger sig ut i världen och blir megastjärna.
Jag tog med filmteamet till Tystberga och pekade på några gamla hus och sa hitta nåt sånt där. Efter två månader hade de inte funnit någonting som passade. Det visade sig att det Sverige som är på väg bort i romanen redan hade försvunnit.
Så det blev Tystberga i alla fall under några intensiva sommarmånader. Direkt efter filminspelningen uppstod den känsla av tomhet som ofta kommer efter en tids intensivt arbete.
Men sen är det så roligt i klipprummet att den där känslan försvinner. Och det är faktiskt ganska skönt att vara klar med en film. Nu kan jag sitta här i lugn och ro och läsa tidningen eller lösa ett svårt schackproblem.

Schackbrädet står uppställt i vardagsrummet. I rummet bredvid sitter Kjell Grede när han skriver manus, ett arbete som ofta går ganska fort efter många månader av tankearbete och förberedelser. På ett stort vitt papper plitar han omsorgsfullt ner idéer och tänkta scener, med pytteliten stil och många pilar hit och dit.
Så småningom tänker han sätta sig ner vid arbetsbordet igen. Kjell Grede har visserligen uppnått svensk pensionsålder, men tänker inte sluta filma. I huvudet pågår just nu arbetet med ett helt eget manus. Mer än så vill han inte avslöja.
Fast först väntar premiären och recensionerna av Följer du med mig då?, hans första film på 13 år.
Jag läser recensioner väldigt fort, så att inga enskilda ord fastnar. Beröm och klander är lika farligt, om man låter det sätta sig fast och påverka det framtida arbetet. Det var ännu värre när jag var ung och mer sårbar. Då hade jag inget i ryggen att luta mig mot. Nu har jag ju ändå varit med så pass länge att jag inte blåser omkull av kritiken.