Att EU köpte 40 000 ton fisk på tre år för att sedan bränna upp allt låter barockt även i EU-sammanhang. Europaparlamentarikern Christofer Fjellner påstår att siffrorna är riktiga och driver en revolutionär linje i omstöpningen av unionens fiskepolitik. I går fortskred processen när landsbygdsminister Eskil Erlandsson (C) tog beslut om kvoter med kollegorna i Bryssel. Men regelverket är sedan länge en riktig soppa. Bidrag som i årtionden varit fiskarnas livboj har lett till utfiskning, upptrissade priser, miljöförstöring och stödköp av fisk som slängs tillbaka i havet. Sjukt, sammanfattade Fjellner nyligen i SvD (10/10).
Fisksoppan kokar i det historiska EU-problemets epicentrum. Övergripande handlar det om jordbrukspolitiken som lyckligtvis har krympt – till ungefär 40 procent av unionens budget. Men kampen för att behålla bidragen förs vidare av jordbruksintensiva länder som Frankrike, Spanien och Italien.
Hål i huvudet tycker många i Sverige, Danmark och Nederländerna – värdet i att Europas olika matkulturer och traditioner lever vidare glömmer vi lätt bort. Sydeuropeernas resonemang blir förvånansvärt övertygande när de levereras av passionerade och ostälskande franska EU-parlamentariker i Bryssel.
Gammalt och handgjort till trots. EU får inte gå ännu längre i riktning mot museum och semestermål för resten av världen. Det är önskvärt att traditioner fortlever men hur det ska lösas är en annan ledare (ett tips är att snegla på landsbygdsministerns hjärteprojekt Matlandet Sverige).
Dagens europeiska fiskepolitik borde hur som helst kastas över bord. Hållbarhet ur ett miljömässigt, ekonomiskt och socialt perspektiv borde sättas i första rummet. Låt efterfrågan sätta priserna, sluta överfiska för att skona miljön och bidragsmata inte hela yrkeskårer som sprungits ifrån av marknaden.