Att politiker måste väljas av folket är inte självklart i landet som är den antika högkulturens näste. De icke folkvalde teknokraten Mario Monti har varit premiärminister i Italien i drygt ett år och folk gillar det – 48 procent säger att de litar på honom, enligt tidningen the Economist. Det kanske inte låter mycket, men blir desto mer imponerande vid tanken på att över 60 efterkrigstida regeringar har fallit i Italien.
Men i morgon börjar det första fröet gro för att demokrati i klassisk mening ska börja spira igen. Det är dags för första omgången av primärvalen som ska vaska fram kandidater till premiärministerposten. I morgon röstar väljarna på kandidater i center-vänsteralliansen och sen rullar det på med fler primärval under vintern. I vår blir det parlamentsval och i samma veva utses premiärministern.
Inom centervänster-alliansen finns lovvärda målsättningar om grön tillväxt och jämställdhet, och visst vore det vitalt med en idealismens återkomst i den italienska politiken. Men teknokraten Mario Monti kan uppenbarligen leverera och Europa applåderar hans räddningsinsatser för Medelhavslandets ekonomi.
Frågan är så klart vem italienarna vill ge chefsjobbet i vår. Politikens största rockstjärna är den karismatiske Beppe Grillo som leder den auktoritetshäcklande vänsterrörelsen 5 Stelle. Men Grillo är inte allierad med något parti; det är antagligen den minsta gemensamma nämnaren för honom och Mario Monti.
Den sittande premiärministern är icke-politikern som varit bättre än alla andra på att leverera politiska reformer. Historiskt sett är det väldigt icke-italienskt att pragmatik ska få gå före passion. Men det är vad som sker nu, och det är på gott och ont.