Resa i tåglöst land

Genom bussfönstren ser jag tydligt var Gudrun har dragit fram. Obönhörligt tydligt. Vid kanterna av gamla kalhyggen ser det ut som om någon tagit en gigantisk stålkam och vattenkammat träden bakåt. Rotvältorna är för många för att kunna räknas, de ligger där antingen huller om buller eller i märkligt ordnade linjer av fallna granar. Och bland rotvältorna lyser det igenom små gulvita fläckar, som om de vore bleka ansikten. Det är knäckta tallar som nu står som tysta vittnen om stormen som härjade sig fram genom Smålandsskogarna.
Det är inte bästa tiden på året att åka till mina hemtrakter med tåg, men är just nu-biljetten bokad så är den.

Tågen på banan Kalmar-Alvesta har inte gått sedan stormen slog till. Alla tåg är inställda står det på en handtextad skylt vid stationen i Nybro. Inga datum eller så, det är inställt tills vidare. Banverket tror att trafiken ska komma igång igen i slutet av den här veckan. Ersättningsbussarna tuffar på men förseningarna är redan vardag. Nästan fyra veckor efter stormen är dess förödelse fortfarande uppenbar, trots att det arbetats idogt med att röja vägar, järnvägar, ledningsgator och trädgårdar.

För de som bor i de hårdast drabbade områdena har kommunikationssamhällets sårbarhet fått handfasta illustrationer. När stormen kom tog den först strömmen, sedan det fasta telefonnätet och så mobiltelefonerna. När så allt av kommunikationsmöjligheter försvunnit fanns bara en möjlighet för den som ville meddela något: att ta bilen. Men när vägen var blockerad av fallna träd, då återstod bara röksignaler, som någon sade. Parallellt med diskussionen om hur mycket ledning som går att gräva ned, finns det verkligen skäl att även betrakta faran i att två separata telefonsystem, vilket är allt vi har, slås ut samtidigt. I en akut nödsituation är det förödande oavsett om det är i glesbygd eller i storstad.

Det är sådant som jag tänker på under min resa i tåglöst land, förbi så mycken förödd skog.