Resa med åldrande krönikör

Gerda Anttis bok ”Adamsons” är en rekapitulation av ett liv, men också ett slags bokslut över mänskligheten.Därav titeln, vi är alla Adams avkomma, vi har alla del i varandras berättelser, glädjeämnen, skulder.
En kvinna, nästan exakt så gammal som författaren, sitter på äldreboendet Gullvivan och minns. Men mer ändå resonerar hon, bakom varje minne finns en förklaring, åtminstone ett sammanhang.
Varje vardagshändelse har sina föregångare, och Nora Karlsson, berättaren, inleder med några tankar om sin förmoder bland Afrikas mänskliga fossil och Edens lustgård.
Det kan vara ganska roande med dessa lakoniska reflektioner som broderar ut sitt tankemönster över ett långt livs kamp och händelser. Som den ständigt återkommande och älskade Erik, som aldrig riktigt kan dö fastän hon önskar att ett och annat varit annorlunda dem emellan under livet.
Gerda Anttis stilla, liksom hukande humor skapar sin egen stämning av förväntan, av överraskning; det vardagliga är inte vad det synes vara, slutsatsen kan vara rena motsatsen.
Och lärdomar finns överallt, till och med på utedasset. Ett ställe där en meditativ Buddhakänsla infinner sig, aldrig närvarande i kaklade bekvämlighetsinrättningar, påpekar Antti. Endast i utedassets tidlöshet, dess stulna ledighet undan kroppsarbetet och plikterna. I sådana små pärlor är hon som allra bäst.
Men där finns ett problem, och det finns alltid i Anttis böcker, jag tror att det handlar om koncentration gentemot detta det mesta. I det stora flödet, i de aldrig upphörande omdömena finns en förnumstighet där filosoferandet inte höjer sig över det vardagliga pratet men behåller sin pratsamhet. Det förnumstiga blir självbelåtet, insikten blandas med någonting klanglöst beräknande.
Den stora krönikan förlorar fokus, det porlar och rinner och pratar men läsaren har ingenstans ett stöd, inte en vändning, inte ens en konstpaus. I det liv som relateras drunknar man bland detaljer som inte alltid är sinnliga, utan bara väldigt många. Det förtar naturligtvis effekten av denna livskrönika. 
Från skapelsen och framåt, i en skildring på mycket fri vers och ojämn högermarginal. Eller är det kanske mycket poetisk prosa med dito marginal? Jag vet faktiskt inte. En resa är det med en åldrande krönikör, en som har sett, hört och därför vet. Knappast att hon förkunnar det i stor stil, nej, hon reflekterar i ett eget monument. Där människan alltid speglar sig i människans erfarenheter, eller i Gud, ja hon är transcendent gentemot det mesta.
Ett försök till sammanfattning vid alltings slut. ”Adamsons” är ömsom en grandios bok, ömsom en förströdd redogörelse. Bäst passar den som dagbetraktelse av det gamla slaget. Uppdelad i små portioner vid dagens slut. Då kommer dess mänskliga storslagenhet till sin rätt.