Efter amerikanska stormar och presidentval på våra löpsedlar följer den obligatoriska debatten kring debatten. "Det fanns [...] en tid när journalister och intellektuella spred sig över klotet för att beskriva och förklara världen, i dag förklaras den bäst och mest med utgångspunkt i en amerikansk horisont", beklagade sig DN:s Johan Croneman i går (13/11).
Det är svårt att inte hålla med. I samma veva som Barack Obama blev omvald i USA var det maktskifte i världens folkrikaste land. Om sex år förväntas Kina bli världens största ekonomi och i proportion till det är rapporteringen skral. Visst kan det delvis skyllas på censuren – men övriga Briics-länder (Brasilien, Ryssland, Indien, Indonesien, Kina och Sydafrika) står i samma västerländska medieskugga, precis som de afrikanska länder där välståndet stiger. Trots att det är där som de nya och allt viktigare berättelserna finns.
Medierna bortförklarar sin uteblivna rapportering på att det är svårt att berätta de nya historierna. USA och nästan vad som helst som händer där anses däremot passa den västerländska dramaturgi vi är vana vid. Den sattes på pränt av Aristoteles för 2 300 år sedan och innehåller alltid hjälte och skurk, konflikt och katarsis.
Bortförklaringen är en bekväm ursäkt. Världen förändras utanför USA och det finns alternativa historier vid sidan av att barn svälter i Afrika. Vetenskapsradion Klotet i P1 har redan börjat berätta. Under rubriken De nya forskningsländerna finns reportagen om satellitforskning i Amazonas, miljövänlig skadedjursbekämpning i Kenya och framgångsrik privatfinansierad kinesisk genforskning. Berättelserna är inte mer svårsmälta än de vi är vana vid från vår kultursfär. Däremot är ämnena mindre genomtröskade samtidigt som de blir allt mer angelägna.